Läkaren Martial Ledecq är kirurg och har nyss kommit tillbaka från en månads arbete i en av de provisoriska vårdinrättningarna som Läkare Utan Gränser har satt upp i norra Syrien. Sedan i slutet av juni 2012 har våra team behandlat fler än 2 500 patienter och gjort 550 operationer.
Kan du beskriva ditt arbete i Syrien?
Jag arbetade som kirurg i en månad på ett provisoriskt sjukhus som vi hade satt upp. Sjukhuset hade en operationssal och en avdelning med tio bäddar. Vi utförde akutkirurgi och tog emot patientbesök från den lokala befolkningen. På en månad gjorde vi omkring 70 operationer, vilket blir ungefär två om dagen. Det är verkligen en droppe i havet av det medicinska stöd som behövs i Syrien. En del dagar behandlade vi några få lindriga fall, och sedan plötsligt, kom ett enormt inflöde av skadade. Vi tog emot patienter med våldsrelaterade skador: skottskador eller sår från granatsplitter, öppna frakturer, skador orsakade av explosioner… Förutom kvinnor och barn, inkluderade patienterna stridande parter från olika oppositionsgrupper och även från regeringsstyrkor.
Vilken annan behandling fanns det för patienterna?
När säkerhetsskäl gjorde det omöjligt för människor att korsa gränsen till Turkiet, var vårt sjukhus den enda fungerande kirurgiska enheten i området. Även innan konflikten så var människorna här på landsbygden tvingade att resa långt för att få medicinsk vård i städer. Men nu, med konflikten, är det omöjligt att resa. Det är därför som vi under min tid där fick göra två akuta kejsarsnitt.
Arbetsförhållandena måste ha varit ganska tuffa?
Vi arbetade i svåra förhållanden. Vi arbetade i en stor grotta som tidigare hade varit lager för frukt, grönsaker och bensin. Utmaningen var att skapa den nödvändiga omgivningen för en riktig medicinsk och kirurgisk avdelning. Vi var tvungna att få fram vatten och el, och kunna garantera de bäst möjliga sterila förhållandena. Vi satte upp ett uppblåsbart hermetiskt tillslutet tält som operationssal. Det såg inte bra ut men vi lyckades att skapa sjukhus på landsbygden vid foten av en avlägsen kulle. Det var en enorm logistik utmaning, och vi klarade av det.
Men era resurser var förstås fortfarande begränsade…
Den största utmaningen var att behandla det stora inflödet av skadade på väldigt kort tid i ett litet sjukhus med få medarbetare. Vi har strategier för sådana situationer, men i de här förhållandena var det svårt att använda dem i praktiken. Det blev ofta problematiskt att göra medicinska och kirurgiska prioriteringar i en inrättning med bara en operationssal, en narkosläkare och en kirurg. Ett annat hinder var det material vi arbetade med som var köpt på den lokala marknaden och var under vår kvalitetsstandard. Då hade vi ingen importlicens. Men vår främsta tillgång var samarbetet med den syriska personal som anslöt sig till oss, och de snabbtänkta strategierna som de utländska medarbetarna kom på.
Vad är enligt dig den största utmaningen just nu i denna hjälpinsats?
Den största utmaningen för Läkare Utan Gränser är att vi vill erbjuda neutral och opartisk sjukvård på båda sidorna av konflikten, men i nuläget är våra insatser beläget i ett område som kontrolleras av beväpnade oppositionsgrupper. Den stora utmaningen var hur kan vi som humanitär organisation fortsätta vara neutrala och opartiska i en konflikt som denna och hur vi kan motivera en hjälpinsats på endast ena sidan av konflikten? För mig var detta den stora humanitära utmaningen. Men även om Läkare Utan Gränser för närvarande, endast geografiskt arbetar på ena sidan av konflikten, är vi fortfarande trogna våra humanitära principer. Förutom många civila, behandlade vi även sårade rebeller och tillfångatagna soldater från den syriska armén i behov av vård. Vi fick hela tiden förklara de grundläggande humanitära principerna för alla vi kom i kontakt med.
Kändes det farligt under ditt uppdrag?
Ibland, ja. När helikoptrar flög i luften kunde man inte låta bli att undra vad som skulle hända. En dag föll en bomb 60 meter från vårt provisoriska sjukhus. Jag var mitt i en operation. I sådana situationer är man väldigt fokuserade på sitt arbete och ibland omedveten om de verkliga farorna omkring sig.
Vad för slags skador behandlade ni?
Vi såg alla typer av skador. En man kom in med en kula i huvudet, en annan med en kula i munnen. Vi behandlade en sårad fånge som var mycket allvarligt skadad. När han låg på operationsbordet bad han oss att skona hans liv. Krig är aldrig vackert.
Hur drabbas civilbefolkningen av det pågående våldet?
De drabbade är civila som är både direkta och indirekta offer för konflikten. Som den äldre kvinnan som träffats av granatsplitter i benet. Bomber faller helt slumpmässigt. Ibland landar de i fruktträdgårdar, ibland faller de i människors hus. Under den tiden jag var där dödades tre barn i ett hus efter en attack. Utanför befann sig fyra vuxna brännskadade och fulla av splitter. Jag kan fortfarande höra de förtvivlande ropen från barnens mor. Sedan finns det människor som drabbas indirekt. Som de två små flickor vars hus fattade eld av de levande ljusen som användes efter att elförsörjningen slagits ut av konflikten. En dog och den andra kommer att ha men för livet. Om strömmen hade fungerat hade detta aldrig hänt.
I denna starkt polariserade konflikt, hur kan vi försäkra vår neutralitet?
Våldet är smittsamt, men så är även den vänlighet som visas alla. Oavsett om det var genom formell dialog med en eller annan ledare från de väpnade grupperna, eller genom den dagliga behandlingen som gavs till alla, oavsett deras politiska eller religiösa åsikter, förstod våra syriska medarbetare snabbt att vi var neutrala i den här konflikten. Trots den starkt polariserade konflikten har det varit möjligt att göra vår vårdinrättning till en fredlig plats där enkla solidaritetshandlingar kan göras och de skadades värdighet kan återupprättas oavsett deras bakgrund.
