Helena Frielingsdorf är läkare och har nyligen kommit hem från uppdrag i Myanmar, hennes tredje för oss. Hon berättar om diskrimineringen av den muslimska minoriteten i landet och hur våra team arbetar för att ge dem tillgång till sjukvård.
Berätta om syftet med ditt uppdrag i Myanmar!
– Syftet med våra projekt i Myanmar är att ge sjukvård till de grupper som inte har tillgång till vård av ekonomiska anledningar och på grund av diskriminering. Just nu genomgår den muslimska minoritetsgruppen rohingya en humanitär kris i landet, de är bland annat uteslutna från den statliga vården och det är den specifika anledningen till att vi är i delstaten Rakhine.
Hur ser situationen ut för rohingya där du arbetade?
– De har fördrivits från staden Sittwe och byarna runt omkring i östra Rakhine. Nu bor de i tillfälliga läger där vi är de enda som bistår med vård. Dessa läger ligger vid floden och det krävs tillstånd för att ta sig därifrån. I norra Rakhine har rohingyas inte förflyttats, istället har de spärrats in i sina byar där de också måste ha tillstånd för att resa ut. Dessa tillstånd är krångliga att få och få har råd med dem.
Hur påverkades du av att arbeta i de förhållanden som rådde?
– Den största utmaningen är att vi inte får ha egna vårdinrättningar, vilket innebär att vi inte kan ta in patienterna över natten. Därför är det svårt att exempelvis göra kejsarsnitt och blodtransfusioner. Det enda alternativet vi har är att ta patienten till ett statligt sjukhus men då måste vi skaffa kostsamma tillstånd och betala för vården. Dessutom har vi ingen inblick i den behandling som ges och risken finns att patienten även i vårdsituationen diskrimineras.
Du har tidigare arbetat för Läkare Utan Gränser i Kongo-Kinshasa och Nepal, på vilket sätt skiljer sig ditt uppdrag i Myanmar från de tidigare uppdragen?
– I Myanmar finns det en specifik grupp som nästan inte har tillgång till sjukvård trots att det finns en relativt välfungerande sådan i landet. I Nepal och Kongo-Kinshasa däremot så finns det ingen välutbyggd vård för någon i de områdena jag arbetade. I Myanmar var vi dessutom inte uppskattade av de lokala myndigheterna. De ville inte att vi skulle hjälpa muslimer. Därför lade vi stor vikt på att informera om att den vård vi ger är till för alla, oavsett religion.
Du har ju lång erfarenhet av att arbeta med hiv/aids, hur ser spridningen ut i det område du har varit?
– Generellt så är spridningen låg, den är mindre än en procent. Men det finns en högriskgrupp bland prostituerade, homosexuella och drogmissbrukare som ligger på runt åtta procent. Vi har gjort särskilda insatser för prevention och behandling av dessa grupper och vi har även arbetat med att förebygga smitta från mor till barn.
Får alla tillgång till mediciner?
– I Myanmar är det näst intill ingen som har tillgång till behandling mot hiv. Den behandling som finns har väldigt få råd med.
Kommer du att åka på fler uppdrag?
– Jag planerar att resa redan nästa år.
Varifrån kommer din drivkraft?
– Jag har ett yrke där jag kan jobba var som helst i världen och det känns både viktigt och berikande att få jobba där jag behövs som mest.
