Svenska trupper ska, med hjälp av biståndsmedel, ha en möjlighet att hjälpa till med civila arbetsuppgifter i de områden de är stationerade. Denna slutsats drar biståndsminister Gunilla Carlsson efter sitt besök i Afghanistan förra veckan. Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet.
Uttalandet applåderas självklart av Försvarsmakten, som länge drivit på för ett utökat mandat i krigs- och oroshärdar. Senast i raden av ivriga påhejare är Bo Pellnäs, säkerhetspolitisk kommentator, som i gårdagens SvD manade till integrerade insatser där militär och biståndsarbetare samverkar.
Biståndsministern är inte främmande för att styra biståndspengar till områden där den svenska utlandsstyrkan agerar militärt, som norra Afghanistan idag. Argumentet är att svenska soldater har en unik kunskap som kan användas för att effektivisera biståndet.
Den svenska utlandsstyrkan i Afghanistan tillhör Isaf, International Security Assistance Force som leds av Nato, med ett FN-mandat. I det pågående uppdraget deltar över 30 000 personer, varav drygt 300 svenska soldater. Vid sidan av att säkra fred ska de underlätta återuppbyggnaden av landet genom att utbilda lokal polis och militär.
Gunilla Carlsson vittnar om halvfärdiga, oanvändbara biståndsprojekt som havererat på grund av brist på pengar för att färdigställa dem. Det är häpnadsväckande att biståndsministerns lösning på problemet är att slussa mer pengar till militären, istället för att stödja de biståndsorganisationer som sedan lång tid är verksamma på plats. Dessa har nämligen synnerligen god kunskap om det civila samhället och om hur biståndsverksamhet bäst bedrivs.
Som medicinsk humanitär hjälporganisation menar Läkare Utan Gränser att militärt försvar varken är eller bör vara en del av det svenska biståndet. Denna vanföreställning har blivit allt vanligare på senare tid bland framträdande opinionsbildare, representanter från Försvarsmakten – och nu senast mer otippat från Sveriges biståndsminister. Det är just sammanblandningen mellan humanitärt och militärt arbete som utgör ett problem. Inte minst för hjälporganisationernas personal i fält, vars säkerhet hotas.
Vi skulle vilja påminna om situationen i Afghanistan våren 2004 då USA-alliansen distribuerade flygblad i landet med krav på att civilbefolkningen skulle lämna information om talibanerna och al-Qaida i utbyte mot humanitär hjälp. På flygbladen fanns en bild av en afghansk flicka bärandes en säck med vete. Avsikten var tydlig. Alliansen ville använda den humanitära hjälpen för att uppnå militära mål. Det var en oacceptabel attack mot humanitära principer.
Humanitär hjälp ska ges efter behov, oavsett människors etniska tillhörighet eller politiska åsikter. Att koppla samman humanitär hjälp med militära mål underminerar grundprinciperna för det humanitära biståndet – att rädda liv här och nu. Risken är att de mest behövande inte får den hjälp de så desperat behöver, och att de som delar ut hjälpen utsätts för fara.
Att, som Bo Pellnäs skriver, inordna all verksamhet, militär som civil under samma ”direkta operativa ledning”, samtidigt som strategin går ut på att ”by efter by måste vinnas och säkras” är inte svaret på detta problem utan i princip ett upphävande av humanitära principer.
För snart tre år sedan sköts fem av Läkare Utan Gränsers medarbetare ihjäl i Afghanistan, på väg tillbaka till basen efter dagens arbete på en klinik i området. Morden tvingade oss att avbryta all hjälpverksamhet i Afghanistan. Än idag är vi av säkerhetsskäl hindrade att på plats bistå det afghanska folket.
Attacker mot hjälparbetare har inträffat alltför ofta i Afghanistan. Givetvis är den bestående laglösheten och vapentillgången viktiga förklaringar. Att blanda samman militära insatser och aktörer med humanitära, förstärker bilden av att alla – civila som militära – är del av samma allians och arbetar mot samma mål. Därmed riskerar samtliga att bli måltavla för motståndare.
Det finns en grundläggande skillnad mellan försvar och bistånd. Den är enkel, men viktig. I en krissituation är försvarets främsta uppgift att skydda civilbefolkningen medan biståndets uppgift är att sörja för människors överlevnad genom att tillhandahålla grundläggande rättigheter som mat, hälso- och sjukvård och utbildning. Det kanske kan tyckas mossigt, men denna uppdelning gäller fortfarande i allra högsta grad.
Låt det svenska biståndet utformas efter behoven i vår omvärld, inte utifrån prioriteringar i svensk sysselsättningspolitik eller för att det svenska försvaret är i desperat behov av att förnya sig för att behålla sin legitimitet.
Anneli Eriksson, ordförande för Läkare Utan Gränser
