Under de senaste tio åren har miljoner människor med hiv/aids räddats till livet i fattiga länder och kan leva ett näst intill normalt liv tack vare behandling. Men en ny rapport från Läkare Utan Gränser visar att flera stora givare nu planerar att minska, frysa eller dra tillbaka finansieringen för hivbehandling. Debatt publicerad på Newsmill.
Det är en farlig utveckling som både undergräver de framsteg som gjorts och som kan innebära en dödsdom för miljontals människor som lever med sjukdomen.
Tack vare politisk vilja och stöd från internationella samfundet, bland annat genom FN:s så kallade millenniemål och löftet att alla ska ha tillgång till hivprevention, vård och behandling år 2010, har många fattiga länder kunnat bemöta krisen. Men trots detta har vi idag knappt kommit halvvägs i kampen mot hiv. Omkring 33 miljoner lever med viruset världen över. Medan fyra miljoner människor har tillgång till antiretrovirala läkemedel saknar fortfarande nio miljoner människor tillgång till livräddande behandling.
Konsekvenserna av ett vikande givarstöd i kampen mot hiv blir tydliga i Läkare Utan Gränsers nya rapport "No Time to Quit". Genom analyser som gjorts i åtta länder i Afrika söder om Sahara framgår hur givarorgan som PEPFAR, Världsbanken och Globala Fonden beslutat att avgränsa, minska eller dra tillbaka finansiering för hivbehandling under de kommande åren. Ett av de största givarorganen, den Globala Fonden mot aids, tuberkulos och malaria är för närvarande allvarligt underfinansierat. Inför den givarkonferens som hålls i höst har givarländerna redan uppmanat Globala Fonden att minska sina finansiella ambitioner.
Ett vacklande internationellt stöd drabbar inte bara den enskilda individen som behöver behandling. Minskad finansiering hindrar och underminerar också de positiva sidoeffekter som hivbehandling medför: minskad dödlighet, smittospridning och risk för att drabbas av andra infektioner.
Den ekonomiska oron i världen har gett många givare ett utmärkt svepskäl till varför de kommer att minska sin finansiering av mediciner mot hiv/aids. Men skiftande trender i ekonomin eller enskilda givares tyckande får aldrig ligga till grund för våra långsiktiga ambitioner. Vad som krävs är en stabil finansiering som grundar sig på behov.
Att inte ge hivläkemedel till dem som behöver sparar inga pengar. Däremot kan flera effekter av minskade behandlingsinsatser förutspås, vi har redan varit där på tidiga 2000-talet. Redan svaga hälsovårdssystem får ökade påfrestningar när fler hivpositiva som inte kan påbörja behandling blir sjuka och istället måste vårdas på sjukhus. Begränsad tillång till hivbehandling leder också till negativa effekter på andra folkhälsoutmaningar som tuberkulos samt mödra- och barnadödlighet.
Läkare Utan Gränser ser redan idag effekterna av ett vacklande givarstöd då minskade bidrag har lett till att hivmediciner ransoneras. Sinande lager och otillförlitlig tillgång till mediciner är redan verklighet i flera länder där vi verkar. Patienter kan komma att dela mediciner med följden att medicinen blir overksam och med risk för att resistent virus sprids i samhället.
I rapporten konstateras att enbart hotet om kommande finansiella nedskärningar redan har börjat få konsekvenser i flera länder genom minskade ambitioner: hivpositiva nekas tillgång till behandling, genomförandet av WHO:s nya riktlinjer, där bättre behandling ska erbjudas tidigare, sätts på spel och istället fördröjs påbörjad behandling till ett sent skede. I de områden där hivläkemedel inte finns tillgängliga begränsas också hivtestning, vilket får negativa effekter för andra preventiva åtgärder.
Internationella biståndsorgan och givarländer måste förnya sitt engagemang för att bistå de länder som drabbats hårt av hivepidemin. I regeringens policy för Sveriges internationella hivinsatser framhålls att: "Effektiva förebyggande åtgärder kräver fungerande vård- och behandlingsinsatser. Tillgång till behandling ökar människors vilja att testa sig". Läkare Utan Gränser instämmer helt och fullt med att prevention och behandling måste gå hand i hand och hävdar därför att även Sverige har en aktiv roll att spela när det gäller att finansiera behandling. Sveriges finansiella stöd till Globala Fonden behöver öka och Sverige kan även agera för att stärka dess ambitioner. Förutom finansiella bidrag behövs Sveriges politiska stöd för initiativ som syftar till utökad tillgång till behandling.
Antiretroviral behandling är livräddande men också livslång, vilket kräver stabil och gradvis ökande finansiering i takt med att fler patienter får tillgång till den behandling som redan används i vår del av välden. Vi uppmanar Sveriges regering som strävar efter effektivitet och resultat inom hivprevention, att också befästa ett konkret stöd för ökad tillgång till hivbehandling. Nio miljoner hivpositiva väntar.
Kristina Bolme Kühn, ordförande Läkare Utan Gränser
