I spåren av det största ebolautbrottet världen hittills skådat följer barnen som mist en eller båda föräldrarna, och det kan ta tid att hitta släktingar som kan ta hand om dem. Den utbredda rädslan för ebola gör även att tillfrisknade eller barn till sjuka inte alltid är välkomna tillbaka till sina byar. Cokie van der Velde är sanitetsspecialist och arbetar för Läkare Utan Gränser, hon berättar om Samuel, ett av dessa barn.
”Det kanske var för att Samuel hade samma namn som min vuxne son, att han var åtta år, samma ålder som mitt äldsta barnbarn, eller helt enkelt för hans ivriga leende och milda, vänliga natur, men något med denna lilla pojke fångade mitt hjärta.
Han kom tillsammans med sin mamma från någonstans utanför Monrovia, ingen här vet exakt från vart. Men när hans mamma dog av ebola på vårt behandlingscenter i staden, Elwa 3, hade vi ingen information om hans familj och vi kunde inte kontakta dem, så han hamnade i ”hotelltälten”.
De som bor i hotelltälten i anslutning till våra ebolacenter är de som har tillfrisknat och de som har testats negativt för viruset, men där labbresultaten kommit för sent för att vi ska kunna organisera deras hemresa samma dag. De får övernatta i tältet och hämtas sedan av släktingar eller skjutsas hem i vår taxi dagen därpå. Det sker allt oftare att barn vars föräldrar är sjuka och inlagda på behandlingscentret men som själva inte smittats hamnar där, eller de vars föräldrar har gått bort och vi inte har någon information om resten av familjen. Det finns även de vars familj har stött bort dem av rädsla för ebolaviruset.
Ensam kvar
Samuel hamnade i kategorin föräldralösa barn vars familj vi inte kunde hitta. Till en början fick Samuel sällskap av några äldre barn och de såg ut att ha roligt när de lekte med varandra och de leksaker vi hade hittat till dem. Långsamt minskade antalet barn, allt eftersom deras anhöriga kunde lokaliseras och till slut satt Samuel ensam kvar, ingen att leka med och ingen i världen att älska eller ta hand om honom.
Men trots det satt Samuel där och log tappert när någon pratade med honom. Mina kollegor letade desperat efter någon, någonstans där han kunde bli omhändertagen. Jag satt med Samuel och vi ritade teckningar – hans leende och skratt var smittsamt och ganska fantastiskt med tanke på hans situation. Vår policy var ”ingen kroppskontakt” så jag kunde inte ens ge honom en kram, men han tycktes vara glad över sällskap, även om vi var tvungna att hålla distans. Han var en förtjusande pojke; artig, vetgirig och fantastiskt charmig.
Stigmatisering vanligt
Till sist lyckades myndigheterna matcha honom med en ebolaöverlevare, men jag hörde att byn de bodde i inte accepterade att de kom dit, av rädsla för ebola och de tvingades flytta.
Jag fick aldrig säga hej då till Samuel. En dag fanns han där, nästa dag var han borta och jag försöker att inte tänka på honom. Jag borde vetat bättre än att fästa mig vid någon som kommer till vårt ebolacenter. Alla tragiska berättelser som ligger bakom de döda i bårhusen gör det tungt att arbeta här. Jag håller mig till mitt arbete, smittskyddskontroll, jag ser till att arbetsrutiner följs och arbetar för att se till så att arbetsmiljön är så säker som möjligt.
Tälthotellet fortsätter att fyllas av bebisar och små barn och det vi ser nu är bara toppen av ett isberg. Det lär finnas många, många fler i byarna som inte har någon som hjälper dem att finna ett hem.”
