Miljontals människor lever sina liv i kroniska katastrof- och konfliktsituationer på platser som mycket sällan syns eller nämns i media. En glömskans tio-i-topp lista publiceras varje år av Läkare Utan Gränser. Debattartikel publicerad i Östgötacorrespondenten.
Men på årets lista hittar vi inte bara krisdrabbade länder som Sri Lanka, Colombia och Centralafrikanska republiken, utan också tuberkulos som är en av världens mest försummade sjukdomar.
Tuberkulos hamnar nästan aldrig på tidningarnas förstasidor – och om det någon gång händer så handlar det oftast om att skrämmas. Som senast för smitta på förskolor och om hur vi här hemma skall kunna skydda oss mot personer som infekterats i andra länder. Men bara två generationer bak i tiden var tuberkulos en vanlig sjukdom i vårt land. Lika vanlig som den är i många länder än idag. Fortfarande insjuknar nio miljoner människor och av dessa dör två miljoner varje år. Och antalet stiger, mycket till följd av den samtidiga hiv-epidemin. Sannolikheten för att en hiv-infekterad person skall utveckla tuberkulos är tiofaldigt högre än hos en icke-infekterad. Trots att tbc är den främsta dödsorsaken för hiv-positiva visar siffror tydligt att detta inte tagits på allvar.
Dessutom uppkommer varje år 450 000 nya fall av multiresistent tuberkulos, som måste behandlas under längre tid, med fler läkemedel och med mer biverkningar. Denna skrämmande situation blev ännu värre under 2006 när en studie bland 544 tbc-patienter i KwaZulu Natal i Sydafrika, visade att 10 procent hade utvecklat så kallad XDR tuberkulos, med en extrem form av resistens som nästan inga läkemedel var effektiv mot. Femtioen av femtiotre patienter dog.
Men då är det väl riktigt att vi skall vara rädda? Både nej och ja. Nej, för vi behöver knappast vara rädda för egen del, även om vi måste inse att smittämnen förs in och finns i Sverige genom ökat resande och internationellt utbyte. Något som vi varken kan eller vill avstå ifrån. Ja, för att med det följer att vi har ett ansvar som sträcker sig utanför landets gränser. För varför är tuberkulos, världens kanske äldsta sjukdom konstaterad hos egyptiska mumier, fortfarande ett så stort hot? Jo, just för att vi i den rika världen länge har sett det som något som tillhörde det förgångna, som det inte behövdes satsas resurser på. Men så sitter vi här nu med en diagnostik från 1880, ett vaccin från 1920 och mediciner från tiden före 1970-talet. Av de 1 556 medicinska preparat som kom ut på världsmarknaden mellan 1975 och 2004, var endast tre avsedda för tbc.
Vad är det som behövs? Läkare Utan Gränser och andra organisationer uppmanar Sverige och andra rika länder att öka sina insatser för forskning och utveckling av diagnostik av och läkemedel mot tuberkulos, även gällande de resistenta formerna. Nuvarande principer för läkemedelsutveckling, vilka drivs av vinstintressen fungerar inte. Om priset skall baseras på täckning av utvecklingskostnader i kombination med vinst för aktieägarna, kommer världens fattiga aldrig att få råd med nya läkemedel, vare sig det gäller tuberkulos, malaria, hiv eller andra sjukdomar. Nya former för belöning av produkter som förbättrar hälsan hos dessa, de mest utsatta, måste utvecklas. För vår skull, men framför allt för deras.
En av de mest försummade sjukdomarna
Som vanligt när det gäller att belysa och rapportera om kriser är närhetsprincipen och identifikationen hos läsarna avgörande. Nya fall av tbc här hemma i Sverige har lett till ett visst medialt intresse. Vi har sett tidningsrubrikerna det senaste året – förvånats och upprörts över att detta kunde hända i Sverige och på 2000-talet.
Visst pågår det utveckling av bättre och känsligare diagnostiska metoder, liksom av nya läkemedel, bland annat i Indien. Men en lång tid framöver kommer situationen att vara densamma framför allt i länder där jämlikhet är ett främmande ord, där klyftan vidgas mellan de som har och de som inte har, där sjukvård måste betalas ur den egna fickan, vilket alltid utesluter de fattigaste och mest utsatta.
Tuberkulos har inget “sexigt” över sig (längre – annat var det tidigare – “den vita döden” i Kameliadamen och La Traviata eller hos Harriet Löwenhielm och Edith Södergran), jämfört med hiv/aids och för den skull malaria. Eller fågelinfluensan som orsakat knappt 200 mänskliga dödsfall under fyra år. Under samma period har 8 000 000 dött i tuberkulos. Betänk sedan vilket medieutrymme, medicinskt och politiskt intresse som visats för respektive sjukdom. Proportionslöst? Javisst!
PerhOlov Pehrson, infektionsläkare och styrelsemedlem i Läkare Utan Gränser
