Nyligen kom vår fältarbetare Björn Holmgren hem från Madagaskar efter elva månaders arbete. Där stötte han på stora sjukvårdsbehov, särskilt i landets södra delar.
När den senaste statskuppen ägde rum i Madagaskar 2009 stoppades stora delar av omvärldens bistånd till landet.
– Väldigt få organisationer är på plats, och nyligen kapade myndigheterna budgeten för hälso- och sjukvård till hälften, säger Björn. Därför började vi under hösten 2011 att stötta och driva ett offentligt sjukhus i staden Bekily, i landets södra del.
Hur är hälsoläget i södra Madagaskar?
– Många patienter kommer in väldigt sent, ofta på vagnar dragna av oxar. Hälsoindikatorerna är katastrofala. Det handlar om hög barnadödlighet, tuberkulos, infektionssjukdomar, i somras ett utbrott av malaria, och undernäring.
Utöver sjukvård har Läkare Utan Gränser en ambulansservice och kör patienter i behov av operation till sjukhus där de kan få den sjukvård de behöver.
– Om någon behövde ett kejsarsnitt körde vi henne till privatsjukhus. Eftersom tillgången till vård är så dålig kunde färden ta flera timmar, på skumpiga vägar, vilket inte var så kul för en kvinna som snart skulle föda.
Vad var din roll i projektet?
– Jag jobbade med rekrytering av sköterskor, vakter, läkare – all nödvändig personal. Jag satte ut annonser, läste ansökningar och, ja, rekryterade helt enkelt.
I Madagaskar lever de flesta i och omkring huvudstaden Antananarivo, där också Björn tillbringade största delen av sin tid. Ett problem han stötte på var att det var svårt att rekrytera personal till sjukhuset som låg 24 timmars bilfärd på dåliga vägar därifrån i södra delen av landet.
– Det finns inga skolor för barnen till exempel, så det var svårt. De som ville jobba för oss var mest unga människor utan familj som behövde jobb.
Hur klarade du av att vara borta under så lång tid?
– Jag hade familjen med mig. Min fru jobbar också inom Läkare Utan Gränser och barnen var med, säger Björn som jobbat för oss under fem år i olika uppdrag.
