Tillbaka till rutinerna
Efter att vi lämnat sjukhuset fortsatte striderna till sent på kvällen innan de slutligen upphörde. Till min stora lättnad var patienterna och personalen säkra. En del anställda hade lämnat sjukhuset, men de flesta hade bestämt sig för att stanna kvar, så att sjukhuset skulle fungera under de tunga striderna.
Nästa morgon kunde vi återvända till sjukhuset. Vi hittade allt precis som vi lämnat det. Även Julienne, patienten med för snabb hjärtverksamhet, mådde bättre. Vi bytte hennes förband för sista gången när gynekologen kunde sy igen såret. Det gjorde henne väldigt glad och hon sjöng resten av dagen medan hon väntade på att bli utskriven. Hon skulle fortfarande behöva komma tillbaka för att se över såret. Och hon skulle eventuellt behöva behandling för sitt höga blodsocker, vilket var mycket svårt i Bangui, särskilt just nu. Under de följande dagarna blev det snabbt lugnare i PK5-distriktet och vi kunde återuppta våra dagliga rutiner. Snart kändes själva striderna som ett avlägset minne.
Några dagar senare började morgonen med ett brådskande kejsarsnitt. Mamman, en 16-årig kvinna, hade placenta previa (där moderkakan fäster nära eller över livmoderöppningen, vilket kan innebära svår blödning under ett värkarbete eller kejsarsnitt), och hade blött ganska mycket. Dessutom låg barnet snett. När barnet, en flicka, väl föddes var hon svag och blek, så vi började genast med återupplivning. Hon svarade bra, och inom några minuter mådde hon redan mycket bättre och kunde överföras till en annan avdelning. Lyckligtvis blödde den unga mamman inte så mycket under operationen och hon blev bättre efter en blodtransfusion. Även om sådana här fall är ganska frekventa på Castor sjukhus, fanns mina tankar kvar hos det nyfödda barnet och den unga mamman. Vilket sätt att bli mamma på, och i den åldern! Men å andra sidan mådde de båda bra.
Hon behövde fler enheter blod
På eftermiddagen var vi tvungna att operera en kvinna med utomkvedshavandeskap, ektopisk graviditet. Hon var redan i 14:e graviditetsveckan, och både fostret och moderkakan låg helt i buken. Det satt fast vävnad från fostret och moderkakan i bäckenet vilket gjorde operationen tekniskt mycket svår. Hon blödde kraftigt under hela operationen, eftersom det sipprade mycket blod ur vävnaderna.
Gynekologen gjorde ett bra arbete med att stoppa blödningen, men trots det förlorade hon uppemot två liter blod under operationen. Vi lyckades få i henne några enheter blod och efter det stabiliserades hennes blodtryck och andra vitala värden blev bättre. Vi fortsatte att övervaka henne en tid efter operationen. Hon behövde fler enheter blod eftersom hennes blodvärde fortfarande var ganska lågt på grund av blodförlusten. Senare på kvällen var hon äntligen stabil, och vi kunde överföra henne till en vanlig avdelning där hon småningom återhämtade sig från den stora operationen.
Följ Kariantti Kallios blogg från Centralafrikanska republiken.
