Varje år dör miljoner människor av smittsamma sjukdomar trots att det i många fall finns effektiva läkemedel. Problemet är att de inte har råd att köpa den medicin de skulle behöva för att överleva. Är mediciner enbart till för människor som har pengar? Debattartikel publicerad på globla studier.
Idag lanseras studien ”Öppna sår i den globala politiken – forskning, handelsavtal och tillgången till medicin” som diskuterar hur handelsavtal och det rådande systemet för forskning och utveckling påverkar tillgången till medicin i fattiga länder. Bakom studien står Forum Syd, Diakonia, Afrikagrupperna och Läkare Utan Gränser.
Samtidigt som läkemedelsbranschen redovisar miljardvinster, lever människor i den fattiga delen av världen sedan årtionden med sjukdomar som är försummade. Det är afrikansk sömnsjuka, Chagas sjukdom, Burulisår, Guineamask, trakom – sjukdomar vi knappt kan uttala namnet på. Men också sjukdomar som vi trodde var förpassade till historien, som tuberkulos, eller sjukdomar som påverkar oss rika i mycket mindre utsträckning än fattiga, exempelvis malaria och hiv.
Hiv har visserligen fått stor medial uppmärksamhet och attraherat mycket forskningspengar. Men fortfarande satsas bara en liten del av resurserna på att ta fram diagnostik, behandling och vaccin för de andra försummade sjukdomarna. Uttryckt i siffror har bara 10 av 1 556 nya preparat som tagits fram under de senaste 30 åren varit inriktade på de mest försummade sjukdomarna. Siffrorna förbättras något – till 21 – om vi även inkluderar tuberkulos och malaria. Ändå motsvarar andelen nya preparat knappt mer än 1 procent. Att dessa sjukdomar är och förblir försummade år efter år är en följd av ett system för utveckling av läkemedel, styrt av vinstintressen och som inte gör någon skillnad på om det gäller utveckling av livräddande medicin, ny teknik på IT- området eller en ny doft inom parfymindustrin.
De senaste åren har några börjat vakna och inse att så här kan det inte fortsätta. Rättegången i Sydafrika 2001 blev en vattendelare. Patientorganisationer stod upp mot den samlade internationella läkemedelsindustrin och fick denna att dra tillbaka åtalet mot den sydafrikanska staten för att denna ville göra det möjligt att importera billigare medicin. Segern över patent och vinstintressen gav mersmak och sporrade aktivister i flera utvecklingsländer.
Terrorattacken mot USA den 11 september 2001 fick betydelse för Världshandelsorganisationens möte i Doha samma höst när ett litet vitt pulver spreds brevledes. Världens rikaste nation insåg att det inte fanns eller kunde produceras tillräckligt med medicin mot mjältbrand i landet. Först då accepterades vissa skrivningar i det internationella avtal om immaterialrätt, TRIPS, som gjorde det möjligt även för fattiga länder att få tillgång till livräddande läkemedel. Åtminstone på papperet.
Nu har det inte blivit så mycket med det. Under inflytande av den mäktiga läkemedelsindustrin har en byråkratisk snårskog skapats. Denna har visat sig närmast ogenomtränglig för de länder som vill ”vidta åtgärder för att skydda folkhälsan” och ” främja allas tillgång till mediciner”.
Ett beslut från augusti 2003 skulle, genom ett tillägg i TRIPS-avtalet, göra det möjligt för länder som saknar eller har otillräcklig produktionskapacitet att utnyttja så kallade tvångslicenser för att importera billigare generiska läkemedel från länder som har denna kapacitet. Först två och ett halvt år senare har EU- länderna ändrat sin lagstiftning i enlighet med detta. Men ännu har inte en enda patient blivit hjälpt eftersom inget land använt mekanismen.
Tidigare existerade inte läkemedelspatent i Indien vilket möjliggjorde produktion och försäljning av billiga läkemedelskopior med fullgod kvalitet. Inte minst i Sverige används idag många läkemedelskopior som producerats i just Indien. Just nu kämpar aidsaktivister i Indien för att stoppa patentansökningar för hivläkemedel från flera stora läkemedelsföretag. Ett godkännande skulle hota tillgången till billiga hivläkemedel över hela världen.
Företrädare för läkemedelsindustrin framhåller ofta andra problem i utvecklingsländerna som begränsningar för fattiga människors tillgång till mediciner. Självklart spelar importavgifter, en svag sjukvårdsadministration och brist på hälsopersonal en roll. Effekterna av missgynnande handelsavtal får dock inte underskattas. Säkra och effektiva läkemedel är en förutsättning för att behandla människors hälsoproblem. Detta är långt ifrån verkligheten idag.
Missförhållandena har påpekats i flera rapporter. Den av WHO tillsatta Commission on Intellectual Property, Innovation and Public Health, CIPIH hävdar i sin rapport att ”på marknader där köpkraften är mycket liten [...] är patent varken relevant eller effektivt för att stimulera forskning och utveckling”. Kommissionen hänvisar också i sina rekommendationer till problemet med WTO-beslutet från augusti 2003 och hävdar att ”dess effektivitet måste ses över och lämpliga ändringar tas i beaktning för att uppnå en fungerande lösning, om så behövs” och konstaterar även att ”tillgången till läkemedel kan inte vara avhängigt beslut fattade av privata företag, utan är också regeringars ansvar”.
En ljusglimt är trots allt det hundratal partnerskap som har skapats på senare år. Genom att kombinera industrins expertis med akademisk kunskap och aktivisters övertygelse främjas utvecklingen av produkter avsedda för försummade sjukdomar. Nästan alla har en gemensam nämnare – Bill och Melinda Gates’ Stiftelse. Denna står för 60 procent av finansieringen, vilket är mer än världens alla regeringar tillsammans bidrar med. Det finns ett stort antal produkter på gång, men utan ett omfattande, långsiktigt offentligt stöd till den fortsatta utvecklingen kommer de att skickas tillbaka till hyllorna i laboratorierna och samla damm.
På Världshälsoorganisationens (WHO) årsmöte i maj beslutade medlemsstaterna att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta en global handlingsplan för den rådande krisen inom forskning och utveckling.
Såväl handelsavtal som forskning är områden där politiska beslut spelar en nyckelroll. Därför uppmanar vi nu Sveriges regering att
• aktivt verka för kraftigt ökade offentliga satsningar samt stimulera privata satsningar på forskning och utveckling av mediciner mot de försummade sjukdomarna.
• aktivt engagera sig i utveckling av WHO:s handlingsplan och bidra med resurser för ett omfattande deltagande från utvecklingsländerna i arbetet.
• verka internationellt för att nya medicinska produkter som utvecklas med stöd av offentliga medel inte patenteras, utan kvalitetsgranskas och görs allmänt tillgängliga.
• verka för att EU:s förordning om tvångslicensiering ska erbjuda så enkla och snabba vägar som TRIPS-avtalet tillåter.
• verka för att uppföljningen av den nya TRIPS-paragrafen utgår ifrån hur bestämmelserna ska kunna ändras så att den avsedda effekten – att tillhandahålla livsnödvändiga mediciner till människor i de fattigaste länderna – kan uppnås.
• öka insatser för att överföra kunskap och teknologi för en förbättrad produktion och användning av diagnostika och läkemedel i utvecklingsländer.
Försummelsen kan uttryckas på många sätt men bygger på en ovilja att se och höra de mest utsatta – den är ett tecken på världens kollektivt bristande moraliska hälsa. Det är dags att göra våra regeringars sömnsjuka till historia!
Forum Syd
Diakonia
Afrikagrupperna
PehrOlov Pehrson, Läkare Utan Gränser
