Alla som arbetar för Läkare utan gränser på plats i Syrien kan vittna om de många fruktansvärda livsöden, drabbade barn och familjer, som berört dem under år av inbördeskrig. De förmedlar känslan av chock, sorg och frustration till oss här hemma. De nära nog dagliga rapporter vi får om döda och skadade fullbordar det grymma intrycket av krigets vardag.
När vi höjer blicken ser det än värre ut. Mer än hälften av Syriens sjukhus har skadats och en tredjedel fungerar inte alls. Sjukvårdspersonalen är ofta själva offer för våld och förföljelse och bristen på livsnödvändiga förnödenheter är mycket stor. Allt medan mer än två miljoner människor är flyktingar i sitt eget land. Detta har gjort hjälpbehovet nära nog oöverskådligt.
När man ställs inför denna verklighet är det lätt att drabbas av hopplöshet, även för oss som arbetar på Läkare utan gränser. Man undrar vad vi i Sverige över huvud taget kan göra för att hjälpa. Kan det lilla jag bidrar med verkligen göra skillnad?
Varje människa räknas
De 1 700 syrier vi har opererat i och utanför landet vet svaret på frågan. Det gör också de nära 90 000 män, kvinnor och barn vi har tagit emot på våra mottagningar bara under det senaste årets stridigheter. Varje räddat liv, hopsytt sår och omhändertagen människa är en liten seger, ett konkret humanitärt bidrag i en annars ofta diffus och tröstlös situation.
Läkare utan gränser har just nu tre kliniker i Syrien och arbetar även i ett antal flyktingläger i grannländerna, ändå är den fråga som vi oftast ställer oss själva hur vi ska bära oss åt för att hjälpa fler. Det är en stor utmaning att utöka verksamheten i den omfattning vi egentligen skulle vilja. Vi har exempelvis, trots många påstötningar, fortfarande inte fått tillstånd från regeringssidan att alls arbeta i Syrien. Detta gör det omöjligt att verka på alla de platser där vi skulle behöva vara. I oppositionskontrollerade områden arbetar vi nu ändå, fast inofficiellt och i begränsad utsträckning på grund av hot om bombräder eller annat våld.
När konflikten nu går in på sitt tredje år ställs våra läkare och sjuksköterskor, utöver de direkta skadorna från krigshandlingar, också inför mer vardagliga utmaningar som diabetes, astma, högt blodtryck och komplicerade förlossningar, som utan vård kan bli livshotande. Många behandlingar, bland annat för cancer och njursvikt, blir helt satta på undantag. Barnen har inte blivit vaccinerade. När jag talar med vår svenska personal på plats berättar de om hur psykiska besvär drabbar allt fler traumatiserade och utmattade människor och att värmen nu är på väg med brist på rent vatten som då snabbt kan skapa epidemier.
Gåvor möjliggör verksamheten
Tack vare privata gåvor från människor i Sverige och på andra håll har vi fått möjlighet att agera oberoende och gå förbi många av de praktiska och byråkratiska hinder som annars skulle ha försenat eller omöjliggjort verksamheten. Men utmaningarna fortsätter att växa. Transport av förnödenheter och drabbade måste ske över gränserna till grannländerna, länder som måste ta ett större ansvar för administrativ och logistisk hjälp för att arbetet ska kunna fungera.Läkare utan gränser uppmanar alla involverade parter i konflikten att möjliggöra humanitära insatser. Vi fortsätter också våra påstötningar för att få tillgång till regeringskontrollerade områden. Men vi kommer inte låta detta hindra våra insatser i Syrien. Du som läser detta kan tillsammans med oss direkt påverka det syriska folkets situation. Tillsammans kan vi vinna ännu fler små segrar för medmänsklighet och humanitet – redan i dag.
JOHAN MAST , generalsekreterare, Läkare Utan Gränser
Debattartikel publicerad i Aftonbladet debatt.
