Den 2 juni inleds Uppsala Health Summit som kommer att handla om antibiotikaresistens och det hot problemet utgör för folkhälsan världen över. Vår medicinska humanitära rådgivare Anna Sjöblom kommer att vara på plats eftersom den här frågan har stor inverkan på våra projekt runt om i världen:
Hur stort är problemet med antibiotikaresistens?
Det enkla svaret är att vi faktiskt inte vet. Speciellt inte i flera delar av världen där Läkare Utan Gränser arbetar, där antibiotikaresistensens omfattning är dåligt dokumenterad men där våra läkare och sjuksköterskor möter patienter med infektioner som antibiotika inte rår på. Det kan vara undernärda barn i Niger, tuberkulospatienter i Uzbekistan eller människor som skadats i krigets Syrien.
Antibiotikaförskrivning är extra komplicerat på platser där bra laboratorier saknas och där det kan vara svårt att göra uppföljning på patienter. Det är inte så lätt att säga till en patient i Kongo som har gått en hel dag för att komma till en klinik att inte ta antibiotika men att komma tillbaka om tre dagar. Det enda enkla snabbtestet som finns idag är för malaria. Infektioner som blodförgiftning och lunginflammation går i dagsläget inte att diagnostisera snabbt och enkelt. För att rädda livet på patienter får de antibiotika, kanske i onödan om infektionen inte kräver det, och i värsta fall är antibiotikan helt overksam. Därför måste bättre diagnostik tas fram!
Och det är i den fattigare delen av världen som behovet av fungerande antibiotika till ett rimligt pris är allra störst. Det är där infektionssjukdomarna skördar miljontals liv och det är där som bristen på tillgång till antibiotika fortfarande är ett minst lika stort problem som resistensutvecklingen.
Hur allvarlig är situationen?
Jag skulle säga att vi står inför en global kris. Om resistensutvecklingen mot antibiotika inte stoppas kommer det att påverka sjukvården i alla världens länder och leda till höga dödstal.
I takt med att allt fler bakterier utvecklar resistens mot antibiotika ökar behovet av nya preparat, men det görs inte tillräckligt mycket för att ta fram dem.
Ett exempel på hur illa det ser ut är tuberkulos. Trots en oroande spridning av framför allt resistenta former av tuberkulos har endast två nya läkemedel kommit ut på marknaden på över 50 år. Och dessutom är ”pipelinen” för nya läkemedel oroande tom Flertalet patienter som drabbas av resistent tuberkulos tvingas genomlida en lång och mycket smärtsam behandling med uråldriga läkemedel med många biverkningar Antal fall av multiresistent tuberkulos är nästan en halv miljon per år vilket är en kraftig ökning sedan förra decenniet.
Vad behöver göras?
Under WHO:s generalförsamling i mitten av maj antogs en global handlingsplan för antimikrobiell resistens. Det är väldigt positivt och ett i allra högsta grad nödvändigt steg i rätt riktning. Nu måste planen finansieras och genomföras vilket kräver medlemsländernas engagemang, Vi vill även se satsningar på bättre diagnostiska tester, bättre tillgång till vaccin som skyddar mot infektioner, och ett starkare engagemang för innovativa finansieringsmekanismer för forskning och utveckling av läkemedel.
Det senare är något som vi ser som väldigt viktigt. Kostnaden för forskning och utveckling måste frikopplas, så kallad de-linkage, från slutpriset till patienten. Det system som finns idag för forskning och utveckling bygger på att satsningar ska finansieras av framtida försäljning av läkemedlet i fråga. Om man då tänker att vi bör vara restriktiva med att skriva ut antibiotika så blir det inte lönsamt för läkemedelsbolag att satsa på det, till skillnad från till exempel läkemedel för kroniska sjukdomar som man måste ta livet ut.
Kostnaden för forskning och utveckling kan helt enkelt inte räknas hem genom maximerade försäljningsvolymer eller höga priser. Därför kan inte vinster styra arbetet med att få fram ny antibiotika, det måste till andra finansieringsmodeller. Det är något som vi kommer att arbeta för och som vi hoppas att även Sverige kommer att göra.
