Natalie Roberts är brittisk läkare och har just avslutat sitt uppdrag i Centralafrikanska republiken. Hon berättar om arbetet i ett land där våldet är utbrett och brutalt och om utsatta människor som inte vågar söka vård.
”Så snart som jag klev av planet i Bozoum fick jag höra att det skett en incident med många skadade och att de behövde mig på sjukhuset. Flygplatsen ligger cirka fem kilometer utanför staden. Husen vid vägen in till Bozoum hade eldhärjats under den våg av våld som svept genom nordvästra Centralafrikanska republiken under december, januari och februari. De många ryktena och den utbredda skräcken hade skrämt människor på flykt.
Vi körde hastigt in till staden, osäkra på vad vi skulle hitta. När jag kom till sjukhuset blev jag förd till den sjukaste patienten, en skottskadad man. Jag behandlade honom medan resten av teamet tog hand om de mindre skadorna.
Vågar inte söka vård
Just då fanns där bara fem eller sex patienter. Teamet berättade att de muslimska patienterna inte kommit till sjukhuset ännu av rädsla för att bli attackerade. Ungefär en timme senare kom 18 patienter på en gång. De hade omfattande splitterskador orsakade av en granat som kastats in i de muslimska kvarteren och exploderat. Andra hade skador från skottlossningen som följde. En man hade ögonskador, medan andra hade skador på huvudet.
I sådana här situationer tvingas vi fatta svåra beslut och den här gången var det speciellt kring en patient. Han hade en skottskada i ljumsken, som hade gått igenom hans lårbensartär. Det såg inte så allvarligt ut vid första anblicken. Ingångshålet var ganska litet, men när vi vände på honom kunde vi se att utgångshålet var större och han blödde ymnigt - det var en stor pöl av blod på golvet. Han skulle inte ha överlevt en operation eller en förflyttning. Vi hoppades att hans blod skulle koagulera, så vi gav honom sex blodtransfusioner, vilket var svårt utan en blodbank. Han fortsatte att blöda och dog under natten på sjukhuset.
Det var väldigt frustrerande. Det var bara ett litet sår, precis på en punkt som orsakar stor skada, en skada som inte gick att reparera. Om det bara hade varit några centimeter åt något håll, hade han haft en chans att överleva.
Påminnelse om döden
I Centralafrikanska republiken hedrar man de döda under natten genom att slå på trummor. Begravningsområdet ligger nära sjukhuset i Bozoum och nära den plats där vi sover, så när ett dödsfall inträffat på sjukhuset kunde vi höra trummorna hela natten. Det går inte att glömma att någon dött.
Den natten ville de flesta patienter inte sova på sjukhuset, de kände sig inte säkra. Så nästa dag åkte vi till de muslimska kvarteren för att fortsätta behandla de skadade. Det var tydligt att människor förberedde sig för att lämna området. De tömde sina hus på tillhörigheter och mattor och sängkläder stod uppstaplade på gatorna. Attacken mot de muslimska kvarteren hade varit droppen och det spreds information om att en lastbilskonvoj skulle hämta dem och skjutsa dem till Tchad. De flesta av invånarna var från Centralafrikanska republiken och hade levt hela sina liv i Bozoum, de hade affärsverksamhet, hem, familjer och en gemenskap där. De pratade inte om det som hade hänt dem. De hade gett upp och ville bara lämna platsen.
Konvojen med lastbilar anlände två eller tre dagar senare. Vi räknade lastbilarna som åkte in och ut ur området. Vi var medvetna om att det här kunde vara en krutdurk eftersom konvojer attackerats tidigare. Det var heller ingen som visste om det skulle finnas plats för alla och vi oroade oss för att en mer marginaliserad del av befolkningen skulle lämnas kvar.
Osäker framtid
Men alla två till tre tusen invånarna kom med de fjorton lastbilarna. Det var väldigt varmt och resan till gränsen skulle ta sju timmar. Lastbilarna var överfulla av människor och deras tillhörigheter. De visste inte var de skulle sova och även om de hade en beväpnad eskort, så var det ingen garanti mot attacker.
Vi i teamet stod och såg på, det fanns inget vi kunde göra. Ett helt område var ödelagt. Vi visste att samma sak hände i de flesta andra städer i den nordvästra delen av landet, att människor desperat valde att lämna sina hem för att bo i flyktingläger.
Lite senare lämnade jag och projektsamordnaren Bozoum för att undersöka resten av den nordvästra delen av landet, från staden Bosemptele, söder om Bozoum, upp till gränsen mot Tchad och Kamerun.
När jag kom till den första byn, ville de ansvariga för vårdcentralen där visa mig något. Han bad alla i byn att ta med sina sjuka barn till mig. Det första barnet jag träffade var väldigt litet, sjukt i malaria och såg ut att vara illa däran. Jag erbjöd mig att ta med mig barnet tillbaka till sjukhuset i Bozoum, men hennes mamma tyckte att det var för långt och att det inte kändes säkert att lämna byn. Jag kände mig maktlös, barnet behövde verkligen sjukhusvård, men allt jag kunde göra vara att ge dem lite mediciner ur akutväskan som jag hade med mig.
Dålig hälsa
Jag insåg att vi behövde ta oss ut till byarna mer, människor var för rädda för att lämna byarna och det fanns inte tillräckligt med vägar och transportmedel. Jag kom till Centralafrikanska republiken och trodde att jag skulle se krigsskador, men det började stå klart för mig att utanför Bangui dog många fler av vanliga afrikanska sjukdomar som malaria och allmänt dålig hälsa. Människor hade flytt från sina hem och många av deras hus bränts, så de bor på fälten eller i bushen, sover på marken eller under träd. I byarna har människor tillgång till brunnsvatten, medan i bushen dricker människor det vatten de kommer åt, ofta från vattenpölar eller floder.
Varenda vårdcentral vi besökte var i uselt skick, mediciner hade stulits, de hade bränts eller plundrats och människor saknade tillgång till sjukvård. Vi hörde om hur folk dog i bushen, men det var svårt att veta hur många som dött. Berättelserna var många, men de gick inte att få bekräftade.
Vi öppnade kliniker i byarna. På en enda morgon tog vi emot 600-700 barn och till sist startade vi ett sjukhus för barn med malaria i Bocaranga.
De där första veckorna var vi rädda hela tiden. I februari var våldet så utbrett och det fanns fortfarande beväpnade grupper omkring oss. Vi hörde rykten om våldet i byarna och när vi sedan besökte dem brann husen fortfarande. Förövarna gick från dörr till dörr. Våldet var personligt, ansikte mot ansikte och utan sofistikerade vapen. Vid ett tillfälle bar alla på gatan på någon form av vapen. Till och med små barn på sex, sju år gick runt med stora machetes. Människor har pistoler och machetes eftersom de bor i bushen. Även de som bor i staden arbetar på fälten. Det är inte mycket som krävs för att pistoler och machetes ska användas i en krigsmiljö. Spänningen stiger, alla är rädda och har man en pistol är risken att döda någon större.
Nära våld
Efter en våldsam incident kunde vi se machetesår och skottskador, som lätt blir smutsiga och infekterade. Många av våra patienter hade misshandlats – det går att döda någon även med en käpp. Det var oftast ingen som ville berätta vad som hänt, men vi förstod att det hade varit brutalt. Jag har sett effekten av bomber och annat våld, men det våld som utövas ansikte mot ansikte är svårare att hantera och förstå. Alla berättade om nära och kära som de hade förlorat och att tänka på hur de mist sina anhöriga var sorgligt. I en by som jag kom till hade 23 människor dödats i attacker där förövarna gått från dörr till dörr och när jag kom dit, en månad senare, var de fortfarande fullständigt absorberade av vad som hade hänt – de visste inte hur de skulle hantera det.
Det är nästan omöjligt att se hur och när det här kommer att sluta, och det känns väldigt tungt. Våldet påverkar hela landet. Men när man kommer på återbesök till en vårdcentral som vi stödjer och man ser att allt fungerar, då känns det underbart. Det handlar om små kliniker, små insatser, men tillsammans blir det något mycket större."
