Hoppa till huvudinnehåll

Tusentals undernärda barn i våldets spår

Publicerad 1 november 2017

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Undernärda tvillingar vid Ditekemena vårdcentral, Kongo-Kinshasa.

Undernärda tvillingar vid Ditekemena vårdcentral. De gömde sig i skogen i fem månader tillsammans med sina morföräldrar. Båda föräldrarna dödades. 

I delar av Kasai-provinsen i Kongo-Kinshasa lider vart tionde barn av allvarlig undernäring. Trots att den akuta konflikten i stor utsträckning bedarrat har befolkningen fortfarande svårt att få tag i mat och sjukvård, framför allt på landsbygden.

I augusti 2016 bröt en mycket våldsam konflikt ut i Kasaiprovinsen som fram till dess hade varit en fredlig del av landet. På grund av våldet tvingades runt 1,5 miljoner människor att fly, såväl inom landet som över gränsen till Angola. Av flyktingarna har nu ungefär hälften återvänt enligt siffror från FN. På vissa håll tvingades människor gömma sig i skogen i ett helt år och under tiden utsattes de för sjukdomar och hade väldigt lite att äta. Nu kommer invånarna tillbaka till sina hembyar och försöker odla igen, men ofta är deras hem förstörda och det saknas redskap.

Mashanga och hennes barnbarn Mulumba får hjälp av sjuksköterskan Pascal och läkaren Mamadou, i Kasai, Kongo-Kinshasa.

Mashanga och hennes barnbarn Mulumba får hjälp av sjuksköterskan Pascal och läkaren Mamadou. Foto: Marta Soszynska/Läkare Utan Gränser.

Våra medicinska team har mellan juni och september behandlat över 1 000 barn med akut undernäring vid våra undernäringscenter i regionhuvudstaden Tshikapa och i omliggande byar. Enligt våra team på plats har uppskattningsvis 10 procent av barnen i vissa områden drabbats av akutundernäring.

– De flesta som kommer hit med sina barn är internflyktingar. Några kommer från byar långt bort för att kunna få vård, berättar sjuksköterskan Pascal Balananai på vårt undernäringscenter i Tshikapa.

Vårdcentraler är förstörda

Våra mobila team åker genom Kasai-provinsen för att ge vård till undernärda barn och för att stötta lokala vårdinrättningar. Vi stödjer också ett sjukhus och tre vårdcentraler i Tshikapa och har hjälpt till att sätta upp tio undernäringscenter. Till följd av våldet är sjukvården i regionen ytterst bristfällig.

Jean Paul Buana, sjuksköterska och ansvarig på Mayi Munene vårdcentral, står i det som en gång var operationssalen.

Jean Paul Buana, sjuksköterska och ansvarig på Mayi Munene vårdcentral, står i det som en gång var operationssalen. Foto: Marta Soszynska/Läkare Utan Gränser.

– Ungefär hälften av alla inrättningar som vi har besökt under de senaste tre månaderna hade antingen plundrats, bränts ner eller förstörts. De försöker långsamt att återuppta arbetet, men det saknas utrustning, läkemedel och utbildad personal, säger Gabriel Sanchéz som ansvarar för Läkare Utan Gränsers insats.

Han är chockad över hur lite hjälp som har kommit fram, trots att det nu är lugnare i provinsen och därmed enklare att genomföra humanitära insatser.

– Krisen i Kasai är bortglömd. Det behövs fler insatser framför allt på landsbygden. Den hjälp som har kommit fram till människorna motsvarar inte alls de stora behoven, säger Gabriel Sanchéz.

Relaterade nyheter

Sandra Jonasson på sjukhuset i Kasai, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Hon sköts med sonen i sin famn

När skottet avlossades bar kvinnan sin yngste son i famnen. Kulan snuddade pojkens axel och gick sedan rakt in i hennes vänstra överarm. Akutläkaren Sandra Jonasson mötte henne på sjukhuset i Kananga, Kongo-Kinshasa. 

Elisabeth Chihemba och hennes treårige son Elris Kamo i kolerabehandlingscentret i Minova, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Kolera sprids snabbt i södra Kivu

Kolerautbrottet i södra Kivu, Kongo-Kinshasa, växer i omfattning och sedan slutet av juli har vi behandlat fler än 1 200 patienter. Regionens dåligt utrustade vårdcentraler är överfulla och det finns en stor risk att situationen hamnar utom kontroll.

Jag lämnade Bolomba för nio dagar sedan. Två dagar på motorcykel och därefter flyg till Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Äntligen inne på målrakan

Skriver detta på Bryssels flygplats. Lite trött efter långflygning, OTÅLIG att komma hem. Och, måste jag tillstå, lite nervös för hur jag ska reagera när jag kommer hem, hur acklimatiseringsprocessen kommer att vara.