Vi har öppnat två ebolacenter i Boende hälsozon i Kongo-Kinshasa. Det ena ligger i Lokolia och har 40 bäddar, det andra har tio bäddar och ligger i Boende. Logistiska begränsningar och information till lokalbefolkningen om ebola är de största utmaningarna. Vi har närmare 40 anställda på plats i Boende och Lokolia, och har redan skickat 41 ton av förnödenheter och utrustning.
Hälsoinformation är avgörande för att få människor att förstå hur de kan undvika att smittas och vad de ska göra om de ställs inför ett misstänkt fall.
Läkaren Papys Lame ingår i Läkare Utan Gränsers akutpool i Kongo-Kinshasa. Han anlände till området när de första varningssignalerna kom om ett ebolautbrott.
– I Boende har man bara identifierat några enstaka fall av ebola, så en del tror fortfarande att det är ett påhitt och att det inte finns någon sådan sjukdom. Det är annorlunda i Lokolia, där har människor förlorat många släktingar och vänner. Där vet de att sjukdomen verkligen existerar och de är mer mottagliga för information. En del familjer har förlorat fyra eller fem medlemmar. En man förlorade sin fru och sedan sin svägerska. Efter det blev ett av hans barn sjukt och dog. Dagen efter det dog ännu ett av hans barn.
Läkare Utan Gränser har öppnat ett behandlingscenter i Lokolia. För närvarande finns sex patienter inskrivna där varav några fortfarande väntar på laboratoriesvar. Två patienter behandlas på ebolacentret i Boende. Hälsoinformationsarbetet fokuserar på att hjälpa invånarna förstå vikten av behandling.
Logistiska utmaningar
De två center som har öppnats uppfyller samtliga krav för att förhindra överföring av smittan.
– Att bygga upp dessa center var ganska utmanande, särskilt när det gäller transport av utrustning och tillbehör. Väl på plats, tar det tid att organisera allt. När ett center är i drift, kan man inte göra många förändringar, så förberedelse är avgörande, säger Julien Binet, logistiskt ansvarig.
Papys Lame betonar utmaningarna med att arbeta mitt i en skog vid ekvatorn.
– Det finns stora logistiska begränsningar. Vägen mellan Boende och Lokolia är ganska bra. Vi transporterade flera motorbåtar att använda för att korsa Lomelafloden. Men vägen mellan Lokolia och Watsikengo är mycket dålig. Vi lyckades reparera broarna men fordonen kunde ändå inte komma över. Vi var tvungna att vara mycket kreativa. Nu har vi två patienter som mår bättre. Vi tror att de har passerat det mest kritiska stadiet. Det är en strimma av hopp för teamen och samhället.
