Hoppa till huvudinnehåll

Två små tygpaket

Publicerad 6 maj 2016

Bildspel

Bildspel i fullskärm
För tidigt födda tvillingar återhämtar sig på sjukhuset i Dasht-e-Barchi.

För tidigt födda tvillingar återhämtar sig på sjukhuset i Dasht-e-Barchi.

Området Dasht-e-Barchi, utanför Kabul, sett från taket på sjukhuset.

Området Dasht-e-Barchi, utanför Kabul, sett från taket på sjukhuset.

Claes Silfverhjelm arbetar som logistiker på sjukhuset i Dasht-e-Bashti, Afghanistan. Där öppnade vi förra året en mödravårdsavdelning för komplicerade förlossningar och graviditeter samt neonatalvård.

”På mitt första morgonmöte med alla sjukvårdspersonal förstod jag inte mycket av alla engelska förkortningar men jag fick en bra bild av stämningen på personalen. De är ju dem jag hjälper med allt tekniskt, så det var lysande.

Sjukhuset, där jag jobbar, ligger i ett område som heter Dasht-e-Bashti och är en del av Kabul med en ungefärlig befolkning på 1,3 miljoner människor (ingen vet exakt antal).

Claes Silfverhjelm arbetar som logistiker utanför Kabul, Afghanistan.Efter en tid på sjukhuset slår det mig att jag nästan har glömt av, eller kanske sorterat bort, att jag faktiskt jobbar på sjukhuset för att hjälpa mammor som skall föda sina barn i ett land där barnadödligheten är en av världens största. Jag fastnar i att lösa problem med den nya sopförbränningsmaskinen, toaletter som det är stopp i och internet som inte funkar. Jag insåg det när jag och min assistent Sidoq kontrollerade värmen i ett av rummen där mammor med sina nyfödda vilar. En av de elektriska varmvattenberedarna hade gått sönder igen – något vi kunde lösa på plats. Men jag blev irriterad på livet och stannade upp.

Min blick fastnade på två små tygpaket på en av sängarna där det satt en lycklig mamma. Min blick vandrade till nästa säng där två till små tygpaket låg på en säng där mamman stod bredvid leende. Två par tvillingar! Två flickor och två pojkar. Vi började prata utan att förstå orden, men innebörden. De var gudomligt söta och låg invirade tätt i vackra tygstycken som traditionen förespråkat länge.

Mammorna fnissade när de såg hur jag översköljdes av kärlek och värme och började gulla lite löjligt som bara vuxna kan göra när bebisar tar tag i deras hjärta. Jag lämnade rummet med glädje och åtta gapskrattande mammor som tyckte den nyförälskade nordbon var riktigt rolig när han föreslog (gestikulerande och på engelska som inga mammor förstod) att när bebisarna blev vuxna kunde de bli vackra par.

Många som föder sina barn här är riktigt fattiga familjer som annars hade fått föda under stora risker hemma i en riskfylld miljö. Mycket är väldigt likt hemma i Sverige, men förutsättningarna är så klart långt ifrån dem som vi är vana vid. Det är ju därför vi är här.

När jag kommer att åka tillbaka till Sverige efter nio månader i Dasht-e-Bachti kommer jag vara fylld av en så massa fantastiska upplevelser och känslor för Afghanistan. Och det kommer att göra mig till en lyckligare människa.

Det är en lyx att få vara här.”

Relaterade nyheter

Sanna Sjöberg på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Att skaka hand

Varje dag på barnavdelningen försöker jag och mina doktorer jämka våra grundkunskaper, komma överens i behandlingsalternativ och tillvägagångssätt och tillsammans ge varje spädbarn en god chans. Men, milda makter, det har inte varit enkelt jämt.

En barnmorska tar hand om en nyfödd på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Det mänskliga i att andas

Nasreen sitter vid kanten på sängen och håller i den lilla, lilla hakan och masken mot ansiktet med ena handen, andningsblåsan med den andra och tittar stint på bröstkorgen. 

Administration en kväll på uteplatsen.
Afghanistan

På en pytteliten bostadsyta

I en tryckkokare som både själva arbetet och boendet i sig innebär bubblar en hel massa saker och känslor fram. Och teamet måste klara att lösa de bekymmer som finns, nära de relationer som skapas och hela tiden vara beredd på förändring.

Avdelningen för nyfödda på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Önskade barn

Efter dagens morgonrond förlöser en mor ett alldeles för tidigt litet gossebarn, på tok för liten och ung för att överleva i de förhållanden som vår neonatalvård i fält kan erbjuda, så liten att även europeisk neonatalvård skulle se utmaningar i att ge pojken en chans.