Hoppa till huvudinnehåll

Två små tygpaket

Publicerad 6 maj 2016
För tidigt födda tvillingar återhämtar sig på sjukhuset i Dasht-e-Barchi.
Foto: Kate Stegeman/Läkare Utan Gränser
För tidigt födda tvillingar återhämtar sig på sjukhuset i Dasht-e-Barchi.

Claes Silfverhjelm arbetar som logistiker på sjukhuset i Dasht-e-Bashti, Afghanistan. Där öppnade vi förra året en mödravårdsavdelning för komplicerade förlossningar och graviditeter samt neonatalvård.

”På mitt första morgonmöte med alla sjukvårdspersonal förstod jag inte mycket av alla engelska förkortningar men jag fick en bra bild av stämningen på personalen. De är ju dem jag hjälper med allt tekniskt, så det var lysande.

Sjukhuset, där jag jobbar, ligger i ett område som heter Dasht-e-Bashti och är en del av Kabul med en ungefärlig befolkning på 1,3 miljoner människor (ingen vet exakt antal).

Efter en tid på sjukhuset slår det mig att jag nästan har glömt av, eller kanske sorterat bort, att jag faktiskt jobbar på sjukhuset för att hjälpa mammor som skall föda sina barn i ett land där barnadödligheten är en av världens största. Jag fastnar i att lösa problem med den nya sopförbränningsmaskinen, toaletter som det är stopp i och internet som inte funkar. Jag insåg det när jag och min assistent Sidoq kontrollerade värmen i ett av rummen där mammor med sina nyfödda vilar. En av de elektriska varmvattenberedarna hade gått sönder igen – något vi kunde lösa på plats. Men jag blev irriterad på livet och stannade upp.

Min blick fastnade på två små tygpaket på en av sängarna där det satt en lycklig mamma. Min blick vandrade till nästa säng där två till små tygpaket låg på en säng där mamman stod bredvid leende. Två par tvillingar! Två flickor och två pojkar. Vi började prata utan att förstå orden, men innebörden. De var gudomligt söta och låg invirade tätt i vackra tygstycken som traditionen förespråkat länge.

Mammorna fnissade när de såg hur jag översköljdes av kärlek och värme och började gulla lite löjligt som bara vuxna kan göra när bebisar tar tag i deras hjärta. Jag lämnade rummet med glädje och åtta gapskrattande mammor som tyckte den nyförälskade nordbon var riktigt rolig när han föreslog (gestikulerande och på engelska som inga mammor förstod) att när bebisarna blev vuxna kunde de bli vackra par.

Många som föder sina barn här är riktigt fattiga familjer som annars hade fått föda under stora risker hemma i en riskfylld miljö. Mycket är väldigt likt hemma i Sverige, men förutsättningarna är så klart långt ifrån dem som vi är vana vid. Det är ju därför vi är här.

När jag kommer att åka tillbaka till Sverige efter nio månader i Dasht-e-Bachti kommer jag vara fylld av en så massa fantastiska upplevelser och känslor för Afghanistan. Och det kommer att göra mig till en lyckligare människa.

Det är en lyx att få vara här.”