Ute i sista minuten
Vi har haft en förskräcklig fredag. Det är ju egentligen en ledig dag här i Jemen. Vi ska bara ronda avdelningarna på eftermiddagen, men för övrigt vara lediga. Såvida det inte kommer något riktigt akut. Och det gör det ju ibland.
Idag hann jag bara till sjukhuset klockan två på eftermiddagen innan man ringde från akuten och meddelade att en skottskadad man i kritiskt tillstånd kommit in. Sen ville det aldrig ta slut – en efter en kom patienter som behövde akuta åtgärder, och den lediga dagen var bara att glömma.
Men faktum är att det ändå till slut kändes ganska bra! Jag åkte hem till vårt hus vid tiotiden på kvällen med en hoppfull känsla inombords. Vår sista patient för dagen, en treårig flicka som kommit in i ett kritiskt läge; uttorkad, febrig och med groteskt uppsvälld buk sedan flera dagar, var nu betydligt bättre. Vi opererade henne på kvällen. Det kändes som om vi var ute i sista minuten för hon var i princip medvetslös och hade ett knappt mätbart blodtryck. Orsaken till hennes livshotande tillstånd var tarmvred. Hennes tunntarm hade snott sig fast i en ärrsträng från naveltrakten, och 50 centimeter av den var kolsvart och död. Några timmar till och hon skulle ha dött av de giftiga ämnena från den döda vävnaden.
Så snabbt vi kunde klippte vi bort den förstörda delen och sydde ihop de friska tarmändarna med varandra i en ny koppling. Redan under operationen blev hon bättre, hon fick ett normalare blodtryck och hennes njurar började åter producera urin. Vi kunde inte sy ihop bukväggen riktigt eftersom tarmarna var så uppsvällda, men sydde huden och bandagerade ordentligt. Efter att vi avslutat ingreppet stod vi kvar länge i operationssalen för att värma henne med vårt fina uppblåsbara värmetäcke, och ge henne mer vätska som ersättning för allt hon förlorat. Så småningom var till och med de små fötterna varma igen.
Om några dagar när förhoppningsvis svullnaden i tarmen lagt sig ska vi söva henne igen och reparera bukväggen helt. Jag håller tummarna!
