Att utsättas för våldtäkt innebär ofta ett livslångt trauma. Att brutalt våldtas framför sina barn och leva med rädslan att ha smittats med sexuellt överförbara sjukdomar bidrar ytterligare till den psykiska och fysiska påverkan av övergreppet. För många kvinnor i Centralafrikanska republiken är det sorgligt nog en del av livet, i ett land som sedan i slutet av förra året sjunkit djupt ner i våld, anarki och laglöshet.
Vi har sedan i juli bistått med stöd och hjälp till människor som utsatts för sexuellt våld i Centralafrikanska republiken. Mellan juli och september fick 247 personer hjälp på en av de två klinikerna i huvudstaden Bangui, de flesta av dem kvinnor, men det har även kommit flickor så unga som åtta år och flera män har sökt hjälp och stöd.
I den Centralafrikanska republikens samhälle är det tabu med våldtäkt:
– Människor skäms för att komma hit, men när de har chansen till gratis vård och stöd så samlar de mod och kommer ändå, berättar Helene Thomas, psykolog på mottagningen på Bangui General Hospital.
Radioreklam som spelas på de lokala radiostationerna har gjort att många hört talas om den nya mottagningen och vill komma dit trots risken att bli stigmatiserad, lämnad och övergiven av sin make.
På mottagningen kan man göra graviditetstest, testa sexuellt överförbara sjukdomar, hiv och få psykologisk hjälp. Det är en plats där patienterna kan känna sig trygga att berätta om sina upplevelser och sin sorg, förnedring och rädsla.
Helene Thomas undersöker även om det finns tecken på depression under terapin, som normalt varar i några månader. Hon uppmanar patienterna att finna styrka inom sig själva och på så sätt börja må bättre.
Stort mörkertal
Ingen vet hur många vuxna och barn som utsatts för sexuellt våld och som fortsätter att utsättas för det.
– Jag är övertygad om att vi bara ser toppen av ett isberg. Det finns många, många fler som behöver hjälp, säger Helene Thomas.
En av kvinnorna som har samlat mod att söka hjälp är en 24-årig kvinna från staden Bambari:
– Det var i maj månad. Två män från en rebellgrupp kom hem till mig. De frågade efter min man, men han var inte hemma, då sa de att jag var tvungen att betala. De slet av mig kläderna, mina barn började att gråta, men de våldtog mig ändå framför dem. Nu har jag ständiga smärtor i magen. I början kunde jag inte sova, men nu går det bättre. Min son som är fem år gammal började prata med mig om det han sett, men jag kan inte prata om det, jag vill inte höra honom säga vad han såg, berättar hon med svag röst, samtidigt som hon ser ned på sina händer.
En annan kvinna gråter stilla medan hon berättar om sin prövning i januari när fyra rebeller angrep henne. Barnen såg det hela, de såg henne svimma av smärta och vakna upp flera timmar senare, mitt i natten. Hon väntar på svar om sitt hivtest:
– Jag kan inte vara med min man. Jag känner mig avdomnad, säger hon och menar den ständiga smärtan som även hon känner i magen.
Förövare går fria
Det är fortfarande ytterst sällan som utsatta för sexuellt våld får se sina förövare ställas inför rätta. Ibland tvingar familjen till och med den som utsatts att leva tillsammans med förövaren, på grund av skammen över det som hänt.
– Jag arbetade nyligen med en familj som tvingade sin 15-åriga dotter att leva under samma tak som pojken som våldtagit henne. Hon försökte ta sitt liv och hennes socialarbetare rekommenderade henne att gå hit. Vi försökte förklara för familjen att ingen ska tvingas leva med sin förövare, utan att förövaren snarare ska ställas inför rätta, berättar Helene Thomas.
Hur hemska övergreppen än är så har terapin en positiv inverkan:
– Det blir nästan alltid en förändring till det bättre. Efter några träffar så kan jag se en skillnad i de flesta patienternas ansikten, säger Sylvie Nadege Gonekra som är barnmorska på mottagningen på Bangui General Hospital.
– Några av kvinnorna är traumatiserade för livet, men om vi till exempel kan få familjen att stötta den som utsatts, så finns det en chans. Övergreppet kommer alltid att finnas med dem, men de kan överleva det och gå vidare i livet, utan akuta psykologiska trauman, säger Helene Thomas.
