Hållbar utveckling av nya antibiotika kräver system med minskat vinstfokus.
Enkla infektioner och sår som blir livshotande. Detta är inte science fiction, utan ett reellt hot orsakat av antibiotikaresistens.
Läkare Utan Gränser bedriver humanitärt arbete i mer än 60 länder där de ofta möter patienter med infektioner som antibiotika inte rår på. Det kan vara undernärda barn i Niger, tuberkulospatienter i Uzbekistan eller människor som skadats i krigets Syrien – den gemensamma nämnaren är infektioner orsakade av bakterier som är resistenta mot antibiotika. Men hotet är globalt – här i väst, även i Sverige, dör också människor varje år på grund av antibiotikaresistens.
En viktig orsak till att det ser ut så här är att det saknas möjligheter att ta reda på den bakomliggande orsaken till många infektioner. Det enda enkla snabbtest som finns idag är för malaria. Infektioner såsom blodförgiftning och lunginflammation går i dagsläget inte att diagnostisera snabbt och enkelt. För att rädda livet på patienter får de antibiotika, kanske i onödan om infektionen inte kräver det och i värsta fall är antibiotikan helt overksam. Då enkla snabbtest saknas sker även felaktig användning av antibiotika på hälsocenter runt om i världen. Det internationella nätverket ReAct – Action on Antibiotic Resistance – konstaterar även de att många av de läkemedel som finns tillgängliga är uttjänta på grund av resistensutveckling och att verksamma preparat inte är tillgängliga eller alltför kostsamma.
Under WHO:s generalförsamling för några dagar sedan antog de 194 medlemsländerna en global handlingsplan mot antimikrobiell resistens. Att planen kommit till stånd är hoppingivande och kan till stor del tillskrivas det mobiliseringsarbete som Sverige varit ledande inom. Samtidigt lämnar planen svåra och avgörande frågor obesvarade; hur ska planen finansieras, vilka nya globala och nationella politiska överenskommelser krävs, och vilka nya samarbeten, ekonomiska modeller och regelverk måste skapas för att säkerställa tillgång till nya effektiva behandlingsalternativ vid resistens?
I samband med generalförsamlingen lyfte folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström (SvD 19 maj) behovet av nya läkemedel. Men han ställde också frågan hur man skapar incitament för att forska fram nya mediciner när det samtidigt är nödvändigt att dessa används ytterst restriktivt. Frågan är i allra högsta grad relevant, men besvaras tyvärr inte av den globala handlingsplanen. Att ta fram nya antibiotika tar både lång tid och är dyrt. Dessa förutsättningar, i kombination med vikten av att läkemedlen används sparsamt, gör det lätt att se att den nuvarande modellen för forskning och utveckling inte håller. Det finns dessutom betydande vetenskapliga utmaningar – att hitta helt nya klasser av antibiotika eller helt nya behandlingsprinciper innebär avsevärda svårigheter, och även här behövs nya satsningar. Detsamma gäller framtagandet av diagnostiska tester för att underlätta en minskning av onödig antibiotikaanvändning.
Som svar på ministerns fråga menar vi att det krävs helt nya politiska och ekonomiska arrangemang för att ersätta den för antibiotika havererade klassiska läkemedelsutvecklingsmodellen: att innovation ska betala sig genom framtida försäljning. För att ny typer av antibiotika ska kunna forskas fram, testas, produceras och därefter användas så restriktivt som möjligt – men ändå vara tillgänglig för de patienter i världen som behöver den – krävs nya politiska och ekonomiska modeller. Kostnaden för forskning och utveckling kan helt enkelt inte räknas hem genom maximerade försäljningsvolymer eller höga priser. En sådan frikopplad utvecklingsmodell, så kallad de-linkage, har diskuterats vid internationella expertmöten och dessutom rekommenderats av en expertgrupp inom WHO. Även EU-parlamentet har i en ny resolution fört fram samma budskap. Ändå tycks intresset för att genomföra några större reella systemförändringar vara fortsatt svalt.
Sverige har i många år varit ledande inom det internationella arbetet och har nu även ingått i en regeringsallians med andra länder, däribland Storbritannien, som menar att detta är en gemensam ”ödesfråga”. Inom denna allians, liksom i egenskap av medlemsland i EU och WHO, måste Sverige de närmaste åren arbeta för följande:
– Att med sin trovärdiga och starka röst visa mycket större politisk vilja i frågan om nya ekonomiska incitament på forsknings- och utvecklingsområdet för att påverka andra länder i rätt riktning.
– Att ett nytt ramverk tas fram som koordinerar forskning och utveckling och som säkrar att de som är i behov av nya läkemedel och diagnostik i slutändan får tillgång till dem, detta måsta säkras även för världens fattiga befolkningar.
– Att skapa en övergripande fond för forskning och utveckling som ersätter dagens fragmenterade landskap av fonder som har i uppdrag att arbeta för utvecklingen av nödvändiga produkter som ingen annars skulle satsa på.
Det är också oerhört viktigt att fortsätta arbeta för att en korrekt antibiotikaanvändande både vad gäller nya antibiotika och de vi redan har. Antibiotikaresistens har liknats vid hotet från klimatförändringarna, både vad gäller allvaret i situationen och i att de människor som får betala det högsta priset är de som har minst ansvar för att problemet har uppstått. Precis som klimatfrågan måste antibiotikakrisen lösas genom en omställning till ett mer hållbart system. Detta kräver långtgående politiska överenskommelser på global nivå. Framtida vinster från försäljning kan inte betala forskning och utveckling. Nya grepp behövs för utveckling av antibiotika och tester!
Manica Balasegaram, chef för Läkare Utan Gränsers Accesskampanj
Anna Sjöblom, medicinsk humanitär rådgivare Läkare Utan Gränser
Anna Zorzet, koordinator ReAct, Action on Antibiotic Resistance
Otto Cars, grundare och senior professor ReAct, Action on Antibiotic Resistance
Thomas Tängdén, infektionsläkare och forskarassistent ReAct, Action on Antibiotic Resistance
Alexandra Waluszewski, professor Företagsekonomi, Centrum för Teknik- och Vetenskapsstudier, Uppsala universitet.
Anders Karlén, professor i datorbaserad läkemedelsdesign, Uppsala universitet
Gunilla Källenius, professor, Karolinska Institutet och Världsinfektionsfonden
Stefan Peterson, professor i global hälsa vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet
Cecilia Stålsby Lundborg, professor och ämnesföreträdare Global hälsa, Karolinska Institutet
Göran Tomson, senior professor internationell hälso och sjukvårdsforskning, Karolinska Institutet
Artikeln publicerades i kortad version på Aftonbladet.se den 3 juni 2015.
