Läkemedelsresistent tuberkulos blir allt vanligare i södra Afrika, vilket dels beror på att så många människor har hiv och dels på att tbc är så smittsamt. Sjukdomen har nått ut till landsbygden i Zimbabwe där Läkare Utan Gränser har ett projekt mot resistent tuberkulos. Det är bråttom och viktigt att smittspridningen stoppas innan den är så utbredd att den inte längre går att stoppa.
Innan man utvecklade behandling mot tuberkulos (tbc) sökte rika européer som led av lungsot (som sjukdomen kallades) hjälp på lyxiga sanatorier i Schweiz där den friska alpluften ansågs som det bästa botemedlet. De platserna var inte så olika från Lorraine Zembas by Takawira på Zimbabwes landsbygd – förutom den lyxiga delen av det, då hennes runda halmtäckta hydda knappast kan jämföras med ett schweiziskt chalet.
Men under de första vinterdagarna, när en kylig bris sveper runt de oändliga mjuka kullarna utan ett enda hus i sikte och med bara några enstaka träd som bryter av mot den gula savannen, känns hennes lilla hus inte heller alls som de platser man vanligtvis förknippar med tbc-epidemier; fängelser och överfulla slumområden med sina smala slingrande gator där bakterierna, utan de renande vindarna, kan hållas kvar i luften i timmar.
Det tog oss nära en timme att köra från huvudvägen över gupp och hål på jordvägen för att nå Lorraines hem, som ligger så avlägset att bergen som reser sig där bakom känns som världens ände. Så hur kan hon ha smittats av läkemedelsresistent tbc?
Läkemedelsresistent tbc brukade skyllas på patienter som inte tagit sina tbc-mediciner ordentligt och därför utvecklade en resistens mot första handsalternativet av antibiotika. Men så var det inte för Lorraine som avslutade sin behandling och botades från tbc för fyra år sedan.
Lätt att smittas
Närmare hälften av Läkare Utan Gränsers patienter i Buhera har inte haft tbc innan de drabbats av läkemedelsresistent tbc, de hade bara oturen att smittas av någon som var sjuk i den här svåra formen av sjukdomen. En annan faktor som förklarar den plötsliga ökningen av läkemedelsresistent tbc i södra Afrika är att Lorraine, precis som en av sex vuxna i Zimbabwe, är hivpositiv. Det försvagar immunförsvaret och hivviruset öppnar dörren för opportunistiska infektioner som tbc, något som en helt frisk person inte nödvändigtvis skulle smittas av. Kombinationen av dessa två infektioner är farlig.
– Läkemedelsresistent tbc är en helt ny epidemi som kräver en ny strategi, nya verktyg, nya läkemedel och en ny folkhälsostrategi, säger Eric Goemaere, vår expert på hiv och tbc.
Lorraine och hennes man Isaac lever på att odla sötpotatis, grönsaker och har också en liten plätt med majs precis där de bor. När Lorraine insjuknade i läkemedelsresistent tbc tvingades hon gömma sig från sin två-årige son, eftersom bara en fläkt av hans mammas sjuka andetag skulle kunna innebära döden för honom.
– När Läkare Utan Gränsers läkare förklarade vad läkemedelsresistent tbc var trodde jag att allt hopp var ute och att Lorraine skulle dö. Hon kunde inte äta för att hon hade sår i munnen och hon var så tunn att det var som att hennes kropp hade försvunnit. Eftersom jag var tvungen att ta hand om vårt barn kunde jag knappt arbeta för att se till så att vi hade mat på bordet. Några vänner sa till mig att jag borde skaffa en ny fru, men så fick vi hjälp av Läkare Utan Gränser och Lorraines familj kom för att hjälpa oss, så jag gjorde inte det, berättar Isaac.
Lång och plågsam behandling
Behandling mot läkemedelsresistent tbc är en krävande process som tar två år. I Zimbabwe, liksom i stora delar av världen, är det endast medicinsk personal som har rätt att dosera läkemedel, speciellt de dagliga injektioner som är en del av de första sex månaderna av behandlingen. Det var meningen att Lorraine skulle ta sig till närmaste vårdcentral varje dag. Den ligger sex kilometer bort om man genar genom bushen. Så varje dag gick Lorraine, svag och hostande, i två timmar med bara stjärnor och månen som vägvisare för att hinna dit till klockan 7 på morgonen.
– Men sedan sa Läkare Utan Gränser att jag kunde få behandlingen hemma och det var en enorm lättnad, berättar Lorraine. Hon är nu officiellt botad och att hon kunde få behandling hemma var avgörande för hennes tillfrisknande.
När hon fick sin diagnos 2012 gjorde våra bilar dagliga rundor hos patienter med multiresistent tuberkulos. Det innebär 35 mil på jordvägar som leder till en liten hydda här och en liten stuga där, att ta på sig munskydd för att inte smittas, ta fram medicinerna, göra iordning injektionen, sticka den i en arm eller ett ben, övervaka att patienten sväljer pillren, hoppa in i bilen igen och köra vidare.
– Ja det var tufft, men nu när vi har två bilar som kör rundan så är det lättare, berättar Simbarashe skrattande. Hon är den sjuksköterska som har gjort arbetet sedan början.
Bättre diagnostik
Tidigare var läkemedelsresistent tbc ovanligt i Buhera, för några år sedan diagnostiserades bara enstaka personer med sjukdomen. Men sedan mitten av 2011 såg vi plötsligt ett nytt fall varje månad, ibland fler. Förklaringen till denna ökning är att vi då började använda oss av en metod för diagnostisering, GeneXpert, som enkelt kan diagnostisera läkemedelsresistent tbc.
Nu ingår det i sjukvårdsrutinerna i landet att varje hivpatient med misstänkt hosta ska testas med hjälp av GeneXpert. Statistiskt så sticker Buhera ut med sina 38 fall på tre år på landsbygden i Zimbabwe. Granndistrikten har väldigt få fall, några har inga registrerade fall alls. Men de har heller ingen GeneXpert.
– Den stora skillnaden är att vi aktivt letar efter läkemedelsresistent tbc. När man söker, hittar man, säger Ye Htum Naing, vår läkare i Buhera. Hur den verkliga situationen ser ut i Zimbabwe är okänd, en utbredd studie pågår för att få en uppfattning om hur många fall det finns i landet. Under tiden fortsätter människor utan diagnos och behandling sprida sjukdomen när de hostar.
Decentraliserad behandling av läkemedelsresistent tbc kräver en massa resurser i form av bilar och chaufförer som kör runt på landsbygden, och två heltidsanställda sjuksköterskor som besöker en handfull patienter. För en internationell organisation som Läkare Utan Gränser är detta möjligt att genomföra, men när det lokala hälsoministeriet tar över projektet nästa år kommer det att innebära en hård belastning på deras begränsade resurser. Samtidigt är alternativet ännu dyrare; att låsa in patienter på sjukhus som man gjorde med lungsotspatienterna på sanatorier under 1800-talet. Men det finns egentligen inget val.
– Läkemedelsresistent tbc är en akut kris som måste hanteras nu, medan spridningen fortfarande kan stoppas, säger Sandra Simons, läkare och medicinsk koordinator i Zimbabwes huvudstad Harare. Om inget görs sprids sjukdomen av sig själv, redan har fem av 39 patienter i Buhera (fler än 10 procent) smittats av en nära släkting som make, maka, förälder eller barn.
