Hoppa till huvudinnehåll

VÄRLDENS VITA FLÄCKAR

Publicerad 25 december 2014

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Volontärer från universitetet i Lubumbashi kartlägger sin stad. FOTO: MSF

Volontärer från universitetet i Lubumbashi kartlägger sin stad.

Mapping party. FOTO: MSF

Mapping party.

Det finns platser i världen som inte är med på någon karta. Där människor bor, blir sjuka, kanske drabbas av epidemier och översvämningar, utan att hjälparbetarna kan lokalisera dem. Tack vare projektet Missing Maps håller världens vita fläckar nu på att fyllas igen.

Man brukar säga att modern epidemiologi föddes på en karta. Det var i London 1854, och stadsdelen Soho hade än en gång drabbats av ett kolerautbrott. Läkaren John Snow ville pröva sin teori att kolera sprids genom förorenat vatten och inte via dålig luft som annars var den gängse förklaringsmodellen.
 
Doktorn, som själv bodde i Soho, tog en karta och markerade de 13 vattenpumparna i stadsdelen som i princip hela befolkningen begagnade sig av. På samma karta markerade han sedan alla dödsfall. Och snart framträdde ett tydligt mönster: i närheten av pumpen i korsningen Broad Street/Cambridge Street blev kartan full av prickar. Doktor Snow jämförde vattenprover från olika pumpar och kunde konstatera att proverna från Broad Street innehöll en okänd bakterie. Han gick dit, monterade bort handtaget till pumpen, och kolerautbrottet avstannade.
 
Numera vet man att det även fanns andra faktorer som bidrog till att få stopp på utbrottet. Men att använda kartor för att förstå var sjukdomar uppstår, vilken väg de tar och omständigheterna kringsmittspridningen har alltsedan John Snows tid blivit ett oumbärligt verktyg inom f olkhälsoarbetet och epidemiologin.

SAMHÄLLEN SOM INTE SYNS

Fast det finns ett problem med kartor: att de så ofta saknas. Inte att de är slut i affären utan att platsen, staden som den ser ut i dag aldrig har fästs på en karta. Precis som med försummade sjukdomar som lågprioriteras av läkemedelsbolagen, finns det platser som ingen kommersiell kartritare har satsat på.
– I Google Earth-tider är det svårt att föreställa sig att det fortfarande finns samhällen i världen som inte syns på officiella kartor. Men det finns många sådana på platser där vi jobbar, till exempel i Centralafrikanska republiken och Kongo-Kinshasa, säger Pete Masters, samordnare på Läkare Utan Gränser för Missing Maps.
 
Ingen vet exakt hur många platser det rör sig om men i låginkomstländer får även miljonstäder klara sig utan adekvata stadskartor. Hjälporganisationer får förlita sig på fotokopior som man byter med varandra, klottra ner namn på landmärken på postit-lappar, använda sig av satellitbilder utan gatunamn eller helt enkelt fråga ortsbefolkningen.
 
Missing Maps är ett försök att fylla i de vita fläckarna på världskartan. Syftet med projektet, som är ett samarbete mellan Läkare Utan Gränser, amerikanska och brittiska Röda korset och det ideella initiativet Humanitarian OpenStreetMap Team (HOT) är att skapa digitala gratiskartor över världens mest utsatta platser för att på så sätt underlätta för humanitära aktörer att nå fram till dem som behöver hjälp. Det kan röra sig om västafrikanska byar som drabbats av ebola eller områden i Sydsudan där konflikten lett till akut matbrist. Det kan vara en av Kongo-Kinshasas största städer, eller en pålitlig karta över landet Lesotho.
 
Projektet drivs av volontärer som kan sitta var som helst, det enda de behöver är en dator och uppkoppling. I ett första steg skapar de mycket enkla digitala kartor med konturer av byggnader, vägar, parker, vattendrag och andra landmärken. Detta görs med hjälp av fritt tillgängliga satellitbilder över platsen och ett peka-och-klicka-verktyg från HOT. Därefter skrivs konturkartan ut och skickas till volontärer som befinner sig i de aktuella områdena. Med kartan i hand ger sig dessa »marktrupper« ut för att identifiera namn på gator, torg, byggnader och annat som syns på kartan. Uppgifterna skickas sedan till Missing Maps huvudkontor i London där de läggs in i den digitala kartan. Resultatet: kartor som enkelt kan uppdateras och skrivas ut. Och som är tillgängliga och gratis för alla, såväl för hjälporganisationer som för invånarna i den aktuella staden.

KARTOR AVGÖRANDE FÖR MEDICINSKA INSATSER

För Läkare Utan Gränser och andra humanitära organisationer är tillförlitliga kartor avgörande. När teamen möter en patient med kolera, mässling eller någon annan sjukdom som kan leda till en epidemi, och som berättar att hon bor i »Baradères«, gäller det att kunna matcha detta ord med en plats på kartan. Är det en by? En stadsdel? En gata, provins eller kanske en enskild gård? Det var under kolerautbrottet i Haiti 2010 som Läkare Utan Gränser insåg hur viktigt det är med tillförlitliga kartor – och svårigheterna att göra en effektiv insats när sådana inte finns. 
 
160 år efter John Snows kartläggning i London fanns det fortfarande inget självklart sätt för teamen på plats att lokalisera utbrottet. På behandlingscentren i huvudstaden Port-au-Prince skrev personalen ner namnen på gatan eller stadsdelen som patienten kom ifrån. Men det gick inte att ta reda på var dessa platser låg.
– Vi hade ingen aning om ifall områden med många kolerafall låg nära varandra, om de låg i närheten av en flod eller en marknad eller om det fanns andra faktorer som kunde tänkas orsaka spridningen. 
 
Om det hade funnits en bestämd plats där smittan spreds så hade vi inte kunnat identifiera den, konstaterar Ivan Gayton, teknisk rådgivare och ansvarig för geografiska informationssystem (GIS) inom Läkare Utan Gränser.
– Vi insåg att vi måste kunna visualisera smittspridningen, fortsätter han. Det räcker inte med data i diagram och staplar utan för att verkligen förstå en epidemi måste man visualisera denna data på en karta. Så organisationen bad om hjälp. Och hjälpen strömmade till. Tillsammans med volontärer från OpenStreetMap och andra digitala initiativ gick teamen runt i Port-au-Prince, man identifierade gator, stadsdelar och landmärken, skapade en mjukvara som kunde överföra listorna med patienternas adresser till en webbläsare och röda prickar som markerade kolerafallen. Och, precis som i London 1854, avtecknade sig ett samband mellan bristen på rent vatten och antalet sjuka.

MAPPING PARTY

Sedan dess har den här metoden använts vid ett flertal tillfällen. Till exempel för att skapa en tillförlitlig karta över Lubumbashi, den näst största staden i Kongo-Kinshasa med 1,5 miljoner invånare. Liksom många andra platser i Kongo drabbas Lubumbashi regelbundet av olika  [Volontärer från universitetet i Lubumbashi kartlägger sin stad. Foto: Ivan Gayton] epidemier, till exempel kolera. Läkare Utan Gränser tog kontakt med HOT för att be dem om hjälp med att förbättra den befintliga kartan över staden och därmed göra det enklare att få bukt med epidemierna. I Berlin hölls ett stort så kallat mapping party, där volontärer skapade en digital karta över vägnätet i staden. 
 
I Togo, Senegal och Burkina Faso satt andra grupper som också bidrog till att skapa en så översiktlig karta som möjligt. Och på plats i Lubumbashi fanns Ivan Gayton från Läkare Utan Gränser som tillsammans med HOT och studenter från den geografiska institutionen på universitetet utförde själva fältarbetet.
– För att kunna lokalisera människor är gatunamn, stadsdelar och stora landmärken viktigast. Därför fokuserade vi på det, berättar Jorieke Vyncke från HOT.
– Ett problem är att det ofta saknas officiella namn, fortsätter hon. Så en stor del av vårt arbete bestod i diskussioner med invånarna för att ta reda på vilka namn de använde. Till exempel kunde de kalla en gata för namnet på ett viktigt företag som låg där, eller namnet på en familj som bott där länge. Vi gjorde på samma sätt och döpte till exempel gatan där en kvinna står och brygger alkohol till Bryggerigatan.
 
De digitala kartorna används även i det pågående ebolautbrottet i Västafrika. Vid flera tillfällen har mapping parties anordnats där deltagarna har bidragit till att ta fram kartor över de drabbade områdena. Röda korset använder sig av kartorna för att hitta fram till byar och utbilda befolkningen i hur de kan undvika att smittas. Läkare Utan Gränser använder dem för att kunna spåra personer som patienterna med ebola har varit i kontakt med. Båda dessa insatser är avgörande för att epidemin ska kunna hejdas. Och utan tillförlitliga kartor blir det betydligt svårare.