Sedan några veckor har vi nya mobila sjukvårdsteam på plats i Centralafrikanska republiken, framför allt längs huvudvägen mellan Batangafo och Bouca, runt Bossangoa och i den sydvästra delen av landet. Detta gör att vi är redo när våldet bryter ut igen och snabbt kan bedöma behoven och ge vård till befolkningen som flyr från sina hem ut i bushen.
Rosa Crestani är akutsamordnare och har precis kommit hem från Centralafrikanska republiken. Hon arbetade med det mobila teamet i Bouar. Hon förklarar hur deras arbete fungerar.
Vad gör de mobila akutteamen?
- Våra team som redan finns i landet ville förbättra sin förmåga att snabbt reagera på akuta vårdbehov. Därför satte vi in ett mobilt akutteam. Målet är att så fort som möjligt nå fram till områden där våldet har flammat upp för att bedöma behoven och starta medicinska projekt. Om vi kommer dit snabbt kan vi påverka dödligheten och verkligen göra skillnad.
Tanken är att stabilisera de skadade så fort som möjligt och sedan referera dem till sjukhus som kan behandla skadorna. Till dem som har tvingats överge från sina hem och ibland förlorat allt när de flydde distribuerar vi grundläggande förnödenheter. Det kan vara allt från lite tvål till hela familjepaket för människor vars hus har bränts ned. Och slutligen organiserar akutteamen mobila kliniker på landsbygden där människor kan få grundläggande sjukvård, främst för malaria.
Malaria är den dödligaste sjukdomen i Centralafrikanska republiken. Men vi ser också en hel del luftvägsinfektioner och hudsjukdomar till följd av de dåliga levnadsförhållanden som människor på flykt har.
Hur gjordes insatsen i Bouar?
- Vi fick information om att våldsamma sammandrabbningar ägt rum den 26 oktober i Bouar, en stad som ligger i västra delen av landet. Vi tog oss dit och väl där började teamet omedelbart att behandla de sårade, totalt 16 patienter. Några hade skottskador, andra hade svåra trauman som sår eller frakturer. En del skador, framför allt hos barn, hade uppstått till följd av att de fallit när de flydde undan attacken. Nio av patienterna evakuerades främst till sjukhuset i Paoua som stöds av Läkare Utan Gränser. I Centralafrikanska republiken har den medicinska personalen ingen erfarenhet av behandling av skottskador, vilket är ett måste.
I staden fanns det omkring 9000 internflyktingar. Vårt team genomförde medicinska konsultationer och distribuerade grundläggande förnödenheter. Senare lättade det spända läget i staden och folk började återvända hem. Teamet tog sig då ut i bushen för att ge vård till människorna som fortfarande gömde sig där. De körde genom utbrända, tomma byar. Människorna var livrädda och varje gång de hörde en bil sprang de iväg, av rädsla för att stöta på beväpnade män. Totalt under den två veckor långa insatsen hade vårt mobila team 2000 patientbesök.
Vad händer nu?
- Vi fortsätter. Den 16 november reste två mobila team mot Mbaïki och Yaloké, belägna i sydvästra delen av landet. Tydligen finns det nyligen fördrivna personer i dessa områden. Teamen kommer att bedöma situationen och ingripa om det behövs.
Dessa mobila akutteam kan vara effektiva om vi snabbt får information om våldsutbrott och om de kan resa omedelbart. Men de kan inte täcka alla behov. Hälsa och vård är en sak, men dessa människor behöver också rent vatten, mat och trygghet. Och i det avseendet har mycket lite gjorts. På de flesta ställen stannar människor kvar i bushen i veckor utan någon hjälp. Organisationer i landet, inklusive FN, har ännu inte mobiliserat för akutinsatser.
