Hoppa till huvudinnehåll

"Vi gör allt vi kan"

Publicerad 30 januari 2019
Vår insats i Jemen en av våra största pågående insatser just nu. Bilden är från ett sjukhus i Khamer.
Foto: Agnes Varraine-Leca/Läkare Utan Gränser
Vår insats i Jemen en av våra största pågående insatser just nu. Bilden är från ett sjukhus i Khamer.

Den brittiske läkaren Chris Hook har nyss kommit hem från Jemen, där han under ett halvår varit en del av Läkare Utan Gränsers akutteam och hjälpt till att bygga upp ett sjukhus i Al Salakhana-distriktet i Hodeidah. Sedan i november har staden varit hårt utsatt av strider och skjutningar.

"Det finns en patient jag kommer att minnas alldeles särskilt. En 15-årig pojke som hade varit med om en motorcykelolycka. Han hade brutit benet på flera ställen och åkt till ett privat sjukhus för operation. För att reparera frakturen och hålla benet på plats hade de opererat in metallstänger. Men pojken hade inte råd att ta bort stängerna, så han hade haft dem i sex månader. Egentligen skulle de tagits bort efter två. Han kom till oss och frågade om vi kunde hjälpa honom. Självklart, sa vi, vi gör allt vi kan.

Men för att ta bort metallstängerna var vi tvungna att försäkra oss om att han var tillräckligt stark i benet för att kunna gå. Vi skickade med honom kryckor och bad honom komma tillbaka om en vecka. Men han kom inte.

Det var i början av november och striderna närmade sig de östra delarna av Hodeidah. Al Salakhana-sjukhuset ligger i nordöstra delen av staden och vi var plötsligt väldigt nära frontlinjen. Eftersom det sköts mycket omkring oss kunde vi inte röra oss utanför sjukhusområdet och efter att vårt hus blivit beskjutet några gånger flyttade vi till kontoret. Den jemenitiska personalen var vana vid striderna, så alla behöll lugnet. Den atmosfären spred sig genom sjukhuset. Att de hade den inställningen var otroligt betryggande.

Läkaren Chris Hook i Jemen.

Läkaren Chris Hook i Jemen. Foto: Läkare Utan Gränser.

Till vår lättnad återvände pojken till sjukhuset tillsammans med sin mamma tre veckor efter det första mötet. Det visar sig att familjen bodde i området bredvid vårt. Men när striderna kom närmare deras hem stängdes familjen inne i två och en halv vecka. Huset besköts och pojkens pappa och en av hans bröder träffades. Tyvärr dog de.

Trots skräcken pojken upplevt hade han hållit sitt rehabiliteringsprogram.

Hans mamma ser upprörd ut när de berättar om sin situation. Hennes oro för att metallstängerna inte skulle gå att ta ut förstärktes av traumat de upplevt. Vi undersöker hans ben och är glada att kunna berätta att benet är tillräckligt starkt, och att behandlingen och återbesöken som görs för att se till att benet läker ordentligt är gratis.

Både mamman och pojken gråter. De är väldigt glada att vi är där och kan hjälpa till."

- Chris Hook, läkare i Jemen.