Maria Simón har bevittnat hur konflikten i Centralafrikanska republiken blivit allt värre det senaste året. Hon har under de senaste sju månaderna arbetat som operativ samordnare i staden Kabo i den norra delen av landet. Ett uppdrag som inte varit lätt, och till och med tuffare än hennes förra uppdrag i Kongo-Kinshasa.
Hur har ditt uppdrag varit under den här tiden?
– När jag anlände i oktober hade anti-Balaka-milisen redan attackerat Sélékasoldaterna som då fortfarande hade makten. Man kunde känna hur spänningarna och osäkerheten låg i luften, att något var på väg att hända. Allt som händer i Bangui ger eko över hela landet. I november ökade spänningarna mellan kristna och muslimer och i december bröt det ut. Regeringsskiftet, anti-Balakas offensiv och upplösandet av Séléka gjorde att många som tidigare ingått i Séléka bildade nya grupperingar, farliga och helt utan kontroll. Samtidigt bevittnade vi hundratals lastbilar fulla av muslimer som var på väg till Tchad för att söka skydd och rädda sina liv. Det var fruktansvärt.
Vad sa människorna som flydde, hur verkade de?
– De reste under väldigt svåra förhållanden, de satt ovanpå sina tillhörigheter i de bakre delarna av lastbilarna, vissa var skadade och många av kvinnorna var gravida. Vi såg kvinnor och barn med skottskador på armarna och ryggarna. Vapnen som anti-Balaka använder är inte särskilt sofistikerade, så i många fall var skadorna lindriga och människorna kunde behandlas med öppenvård.
Hur är det med befolkningen i Kabo?
– Likt resten av landets befolkning har de farit väldigt illa i perioder när det varit politisk turbulens. När Séléka tog makten var de tvungna att fly och gömma sig i bushen för att överleva våldet. Och nu när anti-Balaka söker sin hämnd är befolkningen fortfarande tvungen att gömma sig. Staden Kabo kontrolleras av Séléka, men befolkningen lider också av spänningarna som uppstår i sammandrabbningar mellan bönder (de flesta kristna) och nomadiska herdar (muslimer). I år har en överenskommelse uppnåtts, vilket innebär att herdarna, Mbarara kommer att leta upp betesmarker långt från fälten. Detta är en lokal överenskommelse som inte gäller andra områden eftersom Mbarara ofta är beväpnade vilket kan leda till problem. Vi har behandlat patienter som skadats av pilar från Mbarara. Förra året ledde konflikten till folkförflyttningar då hela byar sattes i brand. Herdar invaderade fälten och bönderna attackerade i sin tur Mbararas kor. Alltsammans är mycket oroande.
Varför?
– Befolkningen har varit på flykt i ett år och gömmer sig ute i bushen så fort de uppfattar ett hot. Det har funnits många sådana fall under det senaste året, vilket innebär att de inte kan upprätthålla sitt jordbruk. Tack vare överenskommelsen med Mbarara kan bönderna i Kabo nu börja bruka jorden. Så är det inte på andra håll. Och när bönderna inte kan så kan de inte heller skörda. Om några månader kommer malariasäsongen nå sin topp och i kombination med undernäring är risken stor att antalet dödsfall stiger kraftigt. Förra året var antalet malariafall väldigt högt. Vi misstänker att det blir ännu värre i år.
Vad kan vi göra för att motverka detta?
– Vi kommer att försöka förhindra infektionen på ett mer aggressivt sätt, genom att behandla människor innan malarian slår till. Vi kommer att försöka nå fram till folk även om de inte är hemma, även om de gömmer sig i bushen, genom mobila kliniker. Det kommer att bli en utmaning.
Kan du beskriva situationen just nu när du precis har kommit tillbaka?
– Strax innan jag återvände minskade vi vår verksamhet under en vecka. Detta var en protest mot att 16 civila, varav 3 kollegor från Läkare Utan Gränser, dödades på sjukhuset i Bogulia. Förmodligen var det före detta Séléka som dödade dem. Under helgen organiserade Séléka en kongress i Ndele i syfte att utse en ny befälhavare och för att omgruppera sina styrkor. Jag körde tillbaka till Bangui och det jag såg längs vägen var helt otroligt, det var som övergivna spökbyar. Mellan Dekoa och Sibut, två platser hundra kilometer ifrån varandra såg vi enbart två män i en by. När de hörde fordonets motor sprang de för att gömma sig. Detta innebär att många människor gömmer sig ute i bushen, dew lever på ingenting och får ingen som helst hjälp.
Vad har skakat dig mest?
– På grund av Kabos geografiska läge har vi kunnat bevittna muslimernas flykt. Jag minns en ung kvinna som kom från Bouca, 150 kilometer bort. Anti-Balaka hade satt hela hennes grannskap i brand. Kvinnan berättade för oss att tre av hennes barn, inte äldre än tio, hade bränts till döds inne i deras hus. I Bouca finns det inte länge några muslimer kvar, förut var de del av samhället. Från december till februari har vi sett den ena lastbilen efter den andra fulla av muslimer på väg bort.
Vad tror du händer härnäst?
– Det verkar inte som om situationen kommer att förbättras inom kort. Bristen på säkerhet är fortfarande akut, trots närvaron av franska och internationella trupper. Övergångsregeringen har inte heller någon kapacitet. I Bangui tycks situationen nu vara ”normal”, men vissa stadsdelar är fortfarande präglade av våld. Återuppbyggandet av Séléka och det faktum att de själva har fördömt illdåd som begått av några av deras självstyrande grupper, kan till synes medföra ett lugn. Vi får se om de kommer att försöka återta kontrollen över förlorade territorium och förflytta sig söderut. Situationen är oerhört komplicerad och befolkningen utsätts fortfarande för övergrepp och grymheter från de inblandade parterna.
