Allt fler röster höjs med krav på ökad samordning av internationella hjälpinsatser. Genom att integrera humanitära och utvecklingsinriktade komponenter ska insatserna bli mer framgångsrika. Debattartikel publicerad på Development Today.
Förespråkarna menar att humanitärt bistånd bör ses som en språngbräda för återuppbyggnad och bidra till utvecklandet av mer långsiktiga lösningar. Detta synsätt har anammats av givarsamfund, regeringar och inte minst många biståndsorganisationer.
Idag arbetar humanitära organisationer, utvecklingsorienterade organisationer och till och med militära förband för att hjälpa människor som drabbas av konflikter, naturkatastrofer och fattigdom. Om vi alla vill göra gott, varför inte göra det tillsammans?
Som en humanitär medicinsk hjälporganisation, motsätter sig Läkare Utan Gränser starkt vad vi ser som en olycklig sammanblandning av humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd. Båda behövs, men de har olika mandat, roller och mål. Medan utvecklingsbiståndet till stor del fokuserar på fattigdomsbekämpning handlar det humanitära biståndet om att rädda liv och lindra nöd här och nu. Humanitärt arbete baseras på internationella lagar och principer om humanitet, opartiskhet, neutralitet och oberoende. Det humanitära biståndet sätter ljuset på humanitära kriser och borgar för att dessa inte glöms bort av omvärlden.
Humanitärt bistånd har ofta fått stryka på foten för fredsprocesser eller utvecklingssträvanden. I Angola 2002 fick detta synsätt en smärtsam innebörd när FN genom OCHA förhandlade om tillträde till de tidigare rebellkontrollerade områdena och det humanitära biståndet villkorades för att uppnå avväpning och förmå regeringen att ta sitt ansvar. Hjälpen fördröjdes med följden att tusentals människor svalt ihjäl. Läkare Utan Gränser var den enda organisation som inte följde OCHA:s direktiv om att vänta med insatser. Under lång tid var vi ensamma om att rädda liv och lindra nöd bland den svältdrabbade befolkningen.
Jan Egeland, chef för FN:s katastrofbistånd, har vid flera tillfällen betonat nödvändigheten av en samverkan mellan humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd, i synnerhet i länder som befinner sig i en övergångsperiod mellan krig och fred. De argument som anförs handlar om större effektivitet, möjlighet att nå fler nödlidande och fler platser snabbare. Många humanitära aktörer verkar redan har förförts av denna vision, må det vara av övertygelse, brist på pengar, avsaknad av politiskt oberoende eller bara ren och skär pragmatism. Detsamma gäller de politiska aktörer som använder humanitära insatser som ett verktyg för att lösa konflikter. Vi anser att detta oundvikligen leder till en politisering av det humanitära arbetet och medför stora risker.
Den svenska regeringen är en stark anhängare av FN:s ambition att försöka koppla samman det humanitära biståndet med mer långsiktiga utvecklingsmål. Samtidigt är Sverige en viktig givare till FN:s samordningsorgan av humanitära insatser, OCHA, och har i och med detta stora möjligheter att påverka inriktningen i det internationella biståndet.
Läkare Utan Gränser delar uppfattningen att samordning fyller en viktig funktion för att överbrygga gapet mellan humanitära och utvecklingsorienterade biståndsinsatser. Men vårt uppdrag handlar först och främst om att rädda livet på de mest utsatta. Det är oförenligt med ett humanitärt agerande att offra de människor som lider idag för att så många som möjligt ska få det bra i framtiden. Dessvärre fruktar vi att integreringen av humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd i ökad utsträckning kommer att ges i linje med givarländernas politiska program och strategiska prioriteringar. Resultatet blir inte nödvändigtvis positivt för dem som har störst behov av att få hjälp. Enskilda organisationer bör agera utifrån behov, inte utifrån politiska överväganden. Att överge de humanitära grundprinciperna till förmån för hypotetiska vinster i framtiden är helt enkelt etiskt oacceptabelt.
Vi ser med oro på att världens regeringar medvetet ignorerar den pågående krisen i Kongo-Kinshasa som fortsätter att skörda mängder av liv varje dag, där fokus snarare ligger på det kommande valet och de internationella givarnas önskan att inrikta insatserna på återuppbyggnad. Vi kommer aldrig att acceptera hur internationella givare förra året vägrade att sätta in akuthjälp under näringskrisen i Niger som kunde ha räddat livet på tusentals barn, utifrån argumentet att gratis matutdelning skulle destabilisera marknadskrafterna och de långsiktiga försörjningsmöjligheterna för befolkningen. I denna fredliga kontext ser vi nu för andra året i rad hur undernäringen ökar. Vi kommer heller aldrig att acceptera att omvärlden, med fredsprocessen i Darfur som förevändning, avsiktligt avstår från att bistå den befolkning som man hävdar att man räddar, genom att binda det humanitära biståndet till en politisk agenda och styra ekonomiska medel och hjälpinsatser som en del i fredsprocessen.
Vi är övertygade om att en mångfald av aktörer med olika mandat, ansvarsområden och mål är en större vinst för befolkningar i nöd än ett brett spektrum av aktörer som samlats under ett och samma paraply. Något som FN nu förespråkar men som Läkare Utan Gränser varken anser önskvärt eller realistiskt.
Dan Sermand, generalsekreterare Läkare Utan Gränser Sverige
