”Vi stod inför döden”

"Jag kom tillbaka till Taiz den 25 maj 2015. En dag träffade en kula väggen precis utanför våra fönster där min syster och jag satt. Det var ren tur att inte vi träffades.

I juli flyttade vi. Då var vägen full av soldater och det var hårda strider i grannskapet. Det åkte militärfordon på gatorna och det mullrade från tungt artilleri och kulsprutor. Vi stod inför döden.

Bredvid vårt hus fanns ett köpcentrum som användes av krypskyttar. En dag såg jag när de sköt en pojke. Han gick på gatan utanför vårt hus. Han var inte en soldat - han var bara en 18-årig pojke, obeväpnad.

En dag såg jag när de sköt en pojke.

Vi flyttade till mina farföräldrar som bor i en by en bit bort. Där stannade vi i nio månader.

Det var en otroligt frustrerande tid. Ryktet spreds att jag var läkare och folk kom till mig för att få hjälp hela tiden. Men det var mycket lite jag kunde göra för dem. Jag kunde köpa antibiotika, men jag kunde inte få tag i saker som insulin eller astmamediciner.

Jag såg många människor med hudsjukdomar och utslag eftersom de bodde under mycket fattiga förhållanden i gamla nedgångna byggnader. De hade inte råd att köpa läkemedel och sjukhuset i Sanaa var sex eller sju timmars bilfärd bort.

Jag bryr mig inte om att det är farligare här - jag vill bara arbeta.

Sedan fick jag jobb hos Läkare Utan Gränser, så vi flyttade in till staden igen. Det skulle ha varit säkrare att bo kvar på landsbygden, men jag måste arbeta. Jag bryr mig inte om att det är farligare här - jag vill bara arbeta.

Jag tycker om att jobba här på intensivvårdsavdelningen för undernäring. De flesta av våra patienter är små barn, eftersom de är i riskzonen för att bli allvarligt undernärda. En dag fick vi in tvillingar - en pojke och en flicka - vars familj berättade att de inte hade något att äta hemma. Vi skrev in båda tvillingarna på sjukhuset och de återhämtade sig ganska bra. Snart kunde de behandlas i öppenvården, då kommer man till sjukhuset en gång i veckan för kontroll och för att hämta ut extra näringsrik mat. Men snart blev flickan sämre. Föräldrarna tog henne till oss. Men hon var så svag och vi kunde inte rädda henne. Pojken lever, men han måste fortfarande få behandling hos oss.

I framtiden skulle jag vilja bli barnläkare. Jag vill hjälpa människor i början av deras liv. Jag hade alla papper klara och jag var redo att återvända till Kairo för att specialisera mig. Men det gick inte som planerat. Jag hoppas att jag kommer att kunna få ett stipendium och utbilda mig till barnläkare i framtiden.”

- Sana, läkare som arbetar på vårt sjukhus i Taiz.

I Taiz, sydvästra Jemen, pågår några av de mest intensiva striderna sedan konflikten eskalerade i mars 2015. En ny rapport, som vi presenterade i veckan, visar hur civilbefolkningen dagligen påverkas av det dödliga kriget och våra team i Taiz vittnar om människor som lever i konstant rädsla.

Sjukvården i Taiz har direkt påverkats av våldet där sjukhus vid ett flertal tillfällen utsatts för granatbeskjutning och skottlossning. En av våra mobila kliniker har träffats i ett flyganfall, och ambulanser har beskjutits och beslagtagits. Sjukvårdspersonalen har blivit beskjutna på vägen till jobbet, trakasserade, fängslade, hotade och tvingade att arbeta under vapenhot. Många av dem som arbetar inom sjukvården i Taiz tar stora personliga risker enbart genom att gå till jobbet, och många av dem fruktar för sina liv. Behovet av medicinsk hjälp, särskilt grundläggande hälsovård, är akut.