Hoppa till huvudinnehåll

"VI VANDRADE I FYRA MÅNADER"

Publicerad 11 juli 2012

Sheik Osman är 55 år, pappa till sju barn och ledare för en by med 500 invånare. Han flydde från sin by Kwaimol i september och har bott i flyktinglägret Jamam sedan i december. Här är hans berättelse:

”I september började bombningen av vår by. Planen släppte bomber som brände ner allt. De kom under natten, men ibland även under dagtid. Då kunde de bomba hela dagen. När ett plan var klart så kom ett annat för att ta över bombningen.
 
Vi sprang och sprang. En man bar tre barn på ryggen. Jag bar två av mina. Jag har sju barn, men bara fem av dem följde med till Jamam. De andra två försvann i september när de vaktade boskapen och jag vet inte om de är vid liv. Vi sprang för att gömma oss och vila, men bombplanen återkom och vi fortsatte fly.

Lämnade allt

I vår hemby Kwaimol var livet bra. När vi flydde lämnade vi allt – alla våra ägodelar, vår boskap, våra höns och grödor. När vi anlände var allt vi hade kvar kläderna på våra kroppar. Det är vad jag har haft på mig sedan dess - skorna är samma som jag hade på mig när jag flydde.
 
Vi vandrade i fyra månader och till slut kom vi fram till El Fuj (gränsövergången) i slutet av december. I El Fuj vilade vi, men sen kom bombplanen dit också. När vi anlände till Jamam var jag lättad över att komma till ett säkert ställe. Vi fick mat så att barnen kunde äta.

Barnen blev sjuka

Men vatten är ett problem. Vanligtvis tar vattnet slut runt klockan fyra och ibland finns det inte tillräckligt för matlagning, då sparar vi det till att dricka. Efter att vi nått Jamam har många blivit sjuka. Vi gick en lång sträcka och många hade ledvärk och diarré.
 
När det regnade förra veckan föll en del tält ihop på grund av vattnet. Tälten översvämmades och allt blev blött. Barnen sov ovanför marken på sängar, men marken var täckt av vatten. Barnen blev sjuka på grund av kylan. Några fick hosta och hade feber, vi tog med dem till kliniken och där blev de bättre.
 
Jag tänker tillbaka på mitt hem och vill tillbaka dit. Men vi vågar bara återvända om vi är säkra där. Kriget tvingar oss att stanna här”. 

Relaterade nyheter

Den lilla flickan som kom till kliniken i Sydsudan.
Sydsudan

Att hålla flickan vid liv

"En eftermiddag bärs en liten flicka på 1,8 kilo in på kliniken. Hon är en vecka gammal. Kvinnorna som kommer med barnet berättar att modern dött under hemförlossningen."
- Läkaren Marie Inhammar i Sydsudan.

Diabetessjuka Bagat Adshar testar sitt blodsocker på Agok-sjukhuset i Sydsudan.
Sydsudan

När insulinet tar slut tar livet slut

"För sjunde dagen i rad tvingas vi informera patienterna med diabetes som kommer för att hämta sitt insulin att det tyvärr inte kommit någon leverans än. Just nu är det krisläge för det finns inget insulin alls". Svenska läkaren Marie arbetar i Sydsudan.

Roslyn Brooks, läkare från Australien som arbetar på Läkare Utan Gränsers sjukhus i Lankien, Sydsudan
Sydsudan

Ett brev från Lankien

"Att undersöka halsen kan förvärra läget, så den första regeln är att aldrig försöka öppna barnets mun eller undersöka halsen."
- Roslyn Brooks, som arbetar som läkare i Sydsudan.

Lokalanställda Safari, Acheri, Pascal tillsammans med Marie i Sydsudan.
Sydsudan

Att göra skillnad på lång sikt

Det är tisdag eftermiddag och jag håller i en utbildning gällande återupplivnig av nyfödda. På britsen framför mig ligger en docka och all utrustning man behöver. Runt mig står fyra barnmorskeassistenter samlade.