DEBATT | När jag tittar tillbaka på året som gått är det flera händelser som dröjer sig kvar i minnet. En av dem är att det här var året då den humanitära krisen kom till Europa.
Inte för att läget i Europa går att jämföra med de krigssituationer eller naturkatastrofer som Läkare Utan Gränser ofta arbetar med. Men människorna är desamma. Den döde syriske pojken på stranden. De desperata flyktingarna i rangliga, överfulla båtar på Medelhavet. De utmattade men hoppfulla familjerna på järnvägsstationerna runtom i Europa.
Vi har på nära håll sett de konflikter och umbäranden som de flyr ifrån.
Jag och mina kollegor har mött dem tidigare – i Syrien, Afghanistan, Libyen, Liberia och Nigeria. Vi har på nära håll sett de konflikter och umbäranden som de flyr ifrån. Vi har sett hur sjukdomar som egentligen är enkla att behandla skördar liv, inte minst barnens liv. Och vi vet att majoriteten av dem inte skulle ge sig iväg på den här resan om de inte var tvungna.
Därför har det också varit fantastiskt att se hur engagemanget för dessa människor under året växt till något som liknar en folkrörelse.
Det här var också året då en annan gräns överskreds. Det skedde den 3 oktober när vårt sjukhus i Kunduz i norra Afghanistan bombades och 42 människor dog. De ansvariga för attacken har förklarat att det var ”ett misstag”. För oss är det otillräckligt och vårt krav på en oberoende undersökning står därför fast.
Det var inte heller bara vårt sjukhus i Kunduz som attackerades under året. Bara under oktober bombades sex sjukhus i norra Syrien som drivs av Läkare Utan Gränser. I Jemen har strider och attacker på sjukvårdsinrättningar lett till att sjukvården i det närmaste kollapsat. Och i Sydsudan har våld och plundringar av våra kliniker gjort att hundratusentals människor nu är utan tillgång till vård.
Som sjuksköterska tänker jag ofta på alla de människor jag har mött. På patienterna. Undrar hur de har det nu.
Att sjukhus, sjukvårdspersonal och ambulanser hamnar i skottlinjen är inget nytt. Men för Läkare Utan Gränser och andra organisationer som arbetar med att hjälpa människor i konfliktområden är detta en enorm utmaning som vi ännu inte ser någon lösning på.
Som sjuksköterska och ordförande för Läkare Utan Gränser tänker jag ofta på alla de människor jag har mött på mina uppdrag. På patienterna. Undrar hur de har det nu, och om vården vi gav gjorde någon skillnad i långa loppet. Om barnen fick malaria igen året därpå och om de klarade sig även denna gång.
Därför blev jag så glad när årets Nobelpris i medicin tilldelades tre personer som forskar om malaria, flodblindhet och elefantiasis. Det vill säga sjukdomar som främst drabbar människor i fattiga länder och därför inte anses lönsamma att forska i. Årets Nobelpris sätter – åtminstone för en stund – ljuset på de enorma skillnaderna mellan fattiga och rika när det gäller tillgång till livräddande mediciner. Låt oss ta vara på detta tillfälle och förändra systemet för finansiering av forskningen så att vi kan få fram bättre mediciner och diagnostik även för andra tropiska sjukdomar, liksom för tuberkulos.
Att det är möjligt har vi sett under året som gått. Till exempel lyckades man på kort tid få fram ett fungerande vaccin mot ebola. En av ljuspunkterna under året – men också en påminnelse om att världen måste bli bättre på att agera i samband med epidemier.
Det nya året som nu står för dörren kommer med stor sannolikhet att bli ännu ett konfliktfyllt år. Vi som arbetar med konsekvenserna av krig och humanitära kriser vill se en kraftsamling när det gäller respekten för krigets lagar. Vi vill se en omvärld som agerar och som ser till att den humanitära hjälpen kommer fram till dem som behöver den allra mest.
Katrin Kisswani, ordförande, Läkare Utan Gränser
Artikeln publicerades i Expressen den 26 december 2015
