VIKTIG HJÄLP FÖR SJÄLEN

– Jag har inte räddat deras liv, det säger jag inte. Men jag har förbättrat deras livskvalitet lite, säger Elektra.

Hon har just kommit tillbaka från Hebron. Trots det svenska novembervädret njuter hon av friheten att kunna röra sig fritt på gatan.

– Det har jag saknat, Hebron är en sliten, konflikthärjad stad där grupper av israeliska soldater patrullerar.

Våld vanligt

Den våldsamma yttre situationen skapar ofta våld inom familjen. Män slår kvinnor och kvinnor slår barn. Elektra träffade familjer med upp till 14 barn, kanske har mannen tre fruar som inte kan hålla sams i ett hus där det inte finns dörrar att stänga mellan rummen.
Elektra och hennes två psykoterapeutkolleger gjorde hembesök hos människor som drabbats av konflikten.

Vad kände du att du kunde göra som psykolog?

– Ibland kände jag mig helt förvirrad. Men jag tänkte att jag ska göra vad jag kan för varje person jag träffar, även om det inte är mycket i det stora perspektivet. Om mamman säger att hon inte kan somna på kvällarna ska jag hjälpa henne med det. Kan hon börja sova på nätterna fungerar hon bättre på dagarna, kan lyssna på sina barn och deras behov.

Majoriteten av Elektras patienter var kvinnor. Det har ofta känslan att ingen bryr sig om dem, i deras samhälle är kvinnors liv att föda och fostra barn, laga mat och sköta hushållet. Ingen lyssnar på dem, det är männen som är politiskt aktiva. Men kvinnorna får ta konsekvenserna av att sonen arresteras eller mannen mördas.

Uppdraget var att ge korttids psykoterapi, max åtta sessioner.
– När man ser ett helt system som inte fungerar kan man känna sig otillräcklig. Man önskar att man kunde ta itu med allt, men det går inte.

Svårt att tala om känslor

Elektra är född i Sverige av grekiska föräldrar och är legitimerad psykolog. Hon har sin utbildning i Grekland och Skottland och jobbar med humanitär existentiell inriktning. Arbetssättet fungerade med lite förändringar också i Hebron.
– Ett problem var att många av människorna där inte kunde tala om sina känslor. Somliga av dem förstod inte ens begreppet känsla. De kunde berätta vad som hänt dem, men inte vilka känslor det väckte. Få kunde säga att de var ångestfulla och deprimerade, men de kunde tala om fysiska problem, ont i ryggen eller magen. Då fick man utgå från det.

Även om man inte har ord för känslor kanske det är terapeutiskt att få berätta vad man varit med om?

– Ja, att låta människor berätta eller skriva ner sin historia för att lägga den bakom sig. De har inte fått prata om saken med någon tidigare, inte ens i familjen.

Berikande kulturutbyte

Hebron är en väldigt konservativ stad men Elektra upptäckte att trots skillnader i traditioner, åsikter och världsbild kunde hon möta dem hon hade i terapi.
– Jag kunde förstå en 50-årig palestinsk traditionell familjefar som led för att han inte blivit respekterad av en ung ockupationssoldat. Jag kunde förmedla att jag förstod. Och det gjorde skillnad för honom.

Hur märkte du det?

– Han ville att jag skulle komma tillbaka och prata mer med honom. För mig är det just sådant som räknas. Hade vi träffats på gatan och talat om politik skulle vi förmodligen ha ogillat varandra. Men nu förstod vi hur lika vi är. Vi har samma rädsla, samma ångest, samma saker är viktiga för oss. I grund och botten har vi en gemensam mänsklighet. Den djupa kontakten som jag kunde få med människorna, oavsett kultur, gjorde mig väldigt glad.

Elektra vill veta mer om hur psykoterapi funkar över kulturgränserna. Hon reser tillbaka nästa år till Hebron för att skriva en magisteruppsats om vad terapin betytt på längre sikt för patienterna.
Själv känner hon sig berikad av det kulturella utbytet. Och av att ha fått träffa många israeler som inte heller gillar ockupationen, som skulle vilja våga lita på araberna och som vill ha slut på kriget.
– Jag kom tillbaka med lite hopp om att konflikten ska kunna lösas, säger Elektra Noutsou.

Text: Erik Sidenbladh