Hoppa till huvudinnehåll

Vittnesmål från Medelhavet

Publicerad 12 september 2018
En kvinna tillsammans med sin nio månader gamla dotter. De befann sig på båten som fick motorhaveri utanför Libyens kust.
Foto: Sara Creta/Läkare Utan Gränser

Den 1 september ger sig två gummibåtar av i skydd av mörkret. Bakom sig lämnar de Libyen, ett land i förfall. Men ingen kommer att klara resan till Europa. För många blir havet deras grav.

Först stannar den ena båtens motor och båten driver planlöst omkring på det öppna havet. Den andra båten fortsätter. Men snart börjar gummibåten tappa luft och människor hamnar i vattnet. Alla kan inte simma, få har flytväst. I panik försöker man ringa efter hjälp. Men båten sjunker innan någon hinner fram. Den enda hjälpen är två flygplan som åker förbi och kastar ut livflottar. Men det är inte tillräckligt. Fler än 100 människor ska ha drunknat.

Till slut kommer den libyska kustbevakningen och plockar upp de överlevande. Man hämtar även upp människorna ombord på den första båten. Totalt är de 276 som förs tillbaka till Libyen och blir inlåsta i förvar i Khoms. Där träffade våra team flera av dem när vi gav dem vård, bland annat nio personer som hade allvarliga kemiska brännskador. Det här är några av deras vittnesmål. 

Pojken, som är tio år gammal, flydde med sin mamma och nio månader gamla lillasyster. De befann sig på den första båten, som fick motorhaveri.

– Jag är här med min mamma och min lillasyster. Vi försökte ta oss till Europa över Medelhavet. Vi var många timmar till sjöss. Vi hade ingenting att dricka, så vi började dricka saltvatten. Jag tänkte att den italienska kustbevakningen skulle rädda oss. Till slut kom den libyska kustbevakning. Men de tog oss tillbaka oss till Libyen. Jag såg två döda kroppar. Det var människor som dött under flykten. Många grät.

– Vi ville fly från Libyen eftersom det är inte säkert här. Vi är rädda för att bli offer för människohandel. Alla är rädda. Vi är inte fria här. Jag födde min dotter i ett fångläger, berättar pojkens mamma.

– Solen var stark och båten började tappa luft. Alla bebisar dog. Människor började dricka saltvatten. Hur kunde vi ligga så många timmar i vattnet utan att någon räddade oss? Varför lämnade de oss att dö på havet?

Mannen överlevde förlisningen.

– Vi ringde efter hjälp. Jag upprepade flera gånger att det fanns många kvinnor och barn ombord. Men det var för sent. Människor drunknade. Många människor. Varför räddade de oss inte? Vi såg ett flygplan. De slängde ut en livflotte till oss. Jag skrek på hjälp. Alla försökte rädda sig själva. Jag hade ingen flytväst, men kvinnan bredvid mig hade en. Jag hjälpte henne sätta på sig flytvästen. Sedan höll jag mig fast i henne och hennes flytväst.

Kvinnan överlevde, men hennes man drunknade.

– Ombord på båten fanns många gamla människor, och många kvinnor och barn. Men bara några hade flytvästar. De flesta kan inte simma. Tänk dig att åka ut till havs utan att kunna simma. De drunknade omedelbart. Jag minns de döda kropparna som flöt omkring.

Mannen var med på gummibåten som sjönk.

Foto alla bilder: Sara Creta/Läkare Utan Gränser.

HUR KAN DU STÖDJA VÅRT ARBETE?

Det är tack vare dina och andras donationer som vi kan vara oberoende, neutrala och opartiska – en förutsättning för vårt arbete i konfliktområden. Med ett regelbundet stöd ser du till att vi har resurserna som behövs för att agera snabbt.
Bli månadsgivare nu