Hoppa till huvudinnehåll

Bildspel

Bildspel i fullskärm
En sjuksköterska tar hand om ett barn som smittats med Lassafebern i Sierra Leone.

En sjuksköterska tar hand om ett barn som smittats med Lassafebern i Sierra Leone.

Laboratorium i Sierra Leone där urinprov analyseras för att diagnostisera patienter med lassafeber

Laboratorium i Sierra Leone där urinprov analyseras för att diagnostisera patienter med lassafeber. 

Lassafeber

Lassafeber är en blödarfeber (viral hemorragisk feber). Fler dör av lassafeber än av andra typer av blödarfebrar såsom ebola och Marburgfeber.

Sjukdomsbilden beskrevs på 1950-talet men viruset som orsakar sjukdomen identifierades inte förrän 1969 vid ett utbrott i staden Lassa i Nigeria där två sjuksköterskor dog.

Lassafeber är en så kallad zoonos, det vill säga att människor smittas efter kontakt med infekterade djur. Det kan också ske genom inandning av små partiklar från djurens urin och avföring. Djurreservoaren är en råtta (känd som ”multimammate rat” eftersom den har många spenar) som tillhör släktet Mastomys. Lassafeber sprids också vidare från en smittad person till andra genom bland annat hosta och via kontakt med kroppsvätskor som blod och saliv.

Symptom

Inkubationstiden är 1-3 veckor. Hos cirka 80 procent av de smittade är symptomen influensaliknande eller lindriga. Övriga blir allvarligt sjuka med hög feber och allmän svaghet. Efter några dagar tillkommer buksmärtor, kräkningar, diarré, halsont och hosta. I allvarliga fall ses också ansiktssvullnad, blödningar från mun, näsa och andra kroppsöppningar. 

I senare stadier kan chock, kramper och koma tillstöta. Dövhet eller nedsatt hörsel drabbar ungefär en fjärdedel varav en tredjedel av dem får bestående men.
 
Eftersom symtomen är så varierande och ospecifika är diagnosen ofta svår att ställa kliniskt. Det är lätt att förväxla sjukdomen med exempelvis malaria, dysenteri, tyfus samt andra blödarfebrar. Laboratorietester krävs därför för att säkerställa diagnosen.

Behandling

Det antivirala läkemedlet Ribavirin är effektivt om det sätts in i tid, men skyddar inte mot dövhet. Läkemedlet ges direkt in i blodet. Stödjande behandling behövs också för att kontrollera vätskebalans, syresättning och blodtryck.

Eftersom det ännu inte finns något vaccin tillgängligt – men forskning pågår – måste de förebyggande insatserna inriktas på att försöka bekämpa råttorna och informera dem som bor i högriskområden om hur sjukdomen sprids. Eftersom råttan är så vanlig i de svårast drabbade områdena är det inte realistiskt att helt utrota den.

Utbredning

Enligt Smittskyddsinstitutet inträffar 100 000-300 000 fall varje år i Västafrika. Antalet dödsfall uppgår till omkring 5000 årligen.
Sjukdomen är endemisk (finns hela tiden) i Västafrika, framförallt i Guinea, Sierra Leone, Liberia och Nigeria. 2012 inträffade ett stort utbrott i Nigeria varav ett hundratal personer dog. Enstaka fall har rapporterats från USA och
i europeiska länder som Tyskland och England. Även i Sverige upptäcktes för första gången ett fall 2011 hos en person som tjänstgjort i Afrika. 

Av alla som insjuknar är det cirka 1 procent som dör men av dem som vårdas på sjukhus är det upp till 15 procent som inte klarar sig. Ibland inträffar epidemier med upp till 50 procents dödlighet. En särskilt utsatt grupp är gravida kvinnor. Om kvinnan smittas under senare delen av graviditeten är det 95 procent av fostren som dör.

Vår insats

2008 insjuknade 80 personer i Liberia, då behandlade vi dem snabbt med Ribavirin. Innan det stora ebolautbrottet i Västafrika 2014 hade vi en lassa-avdelning på sjukhuset i Bo, Sierra Leone. Det är ett dyrt läkemedel och vi arbetar för att fler ska få tillgång till medicinen, till ett lägre pris.