Grekland: ”Jag försöker så ett frö av hopp”

Vad gör en psykolog? Det är en fråga jag försökt besvara många gånger de senaste månaderna. Eller, egentligen sedan jag tog min examen och började arbeta. Men hur förklarar jag det för någon som befinner sig i hopplöshetens ändlösa kvicksand. Vad kan du som psykolog göra för mig? - det är kanske en ännu svårare fråga när jag sitter med människor som gått igenom helvetet på jorden, och som nu fått sitt tredje avslag på sin asylansökan.

Överfarten över Egeiska havet lämnar ofta skräckfyllda sår inne i personens inre. Den upplevelsen kan jag som psykolog försöka arbeta med, få såret att minska och kanske läka. Även om ärret kommer finnas kvar. Passagen över Egeiska havet är i sig mycket farlig och kostar åtskilliga liv varje år. Många av de jag möter har bevittnat drunkningar men också själva varit nära att dö. Någon har förlorat ett barn, en syster eller en vän i havet. För människorna jag möter är passagen över Egeiska havet en kort del av resan mot ett liv. Ett liv att leva. Dock föregås denna sista etapp av ytterligare omständigheter och upplevelser som är svåra att ta in. Att leva i limbo under en asylprocess i ett flyktingläger är också en omständighet som brutalt påverkar en persons egen förmåga att hantera vardagen och tidigare upplevelser.

Som psykolog möter jag människor som har ont på insidan, men smärtan är inte förorsakad av en fysisk skada. Att vara människa ska ibland göra ont på insidan. Smärtan kan vara olidlig, liksom ett fysiskt sår som fylls med var, som stängs inne under huden. Här på Lesbos möter jag människor som har så många inre variga sår, att det är svårt att förstå var ett sår slutar och ett annat börjar. Såren växer samman och försämrar personens förmåga att hantera vardagen, likt det fysiska såret som kan sprida sig och förstöra kroppens egna vävnader och funktioner. I mitt nuvarande arbete med asylsökande är det svårt att veta i vilken ände vi ska börja för att försöka hitta en väg att minska det onda varets aktivitet inne i människans allra innersta.

Jag träffar barn, män och kvinnor med stora sår på insidan. En kvinna jag möter kan ha förlorat en vän i Medelhavet. Hon kan tidigare under flykten ha suttit i fängelse då hon saknat giltiga dokument i det landet. Hon kan ha tvingats sälja sex för att nå fram. Det som föranledde flykten kan ha varit en eller flera våldtäkter, med efterföljande påbud att tvingas till giftermål med våldtäktsmannen. Hon kan under sin uppväxt kontinuerligt ha misshandlats, och hindrats från skolgång. Nu sitter hon mitt emot mig med sitt nyfödda spädbarn, vars pappa är en okänd man som förgrep sig på henne under flykten. Var ska jag börja. Det är lätt att bli lamslagen av alla dessa människoöden, som är svåra att ta in. Kvinnan framför mig kan ha fått sitt andra, tredje eller kanske fjärde avslag och riskerar att skickas tillbaka till ett tvångsgifte med sin förövare, eller värre. Jag undrar vad jag kan göra för henne? Vad gör en psykolog…?

Ibland har jag träffat kvinnan, mannen, eller barnet strax efter personens ankomst till den grekiska ön, innan de kommit till lägret. Rädslan och oron för den osäkra framtiden var påtaglig. Jag har sett skräcken i ögonen utbytas mot glädje och lugn när de förstår att vi vill väl och inte ska utsätta dem för fler skräckfyllda upplevelser. Att få stilla hunger och törst, få medicinsk tillsyn och känna sig trygg för en stund gör gott. Allt är i den stunden är inte ett öppet sår.

Men. Det är smärtsamt att senare, efter några veckor eller månader, möta denna människa som nu tappat hoppet. Där nya sår, kanske skapade av ovisshet, oro, otrygghet och en mycket svår livssituation i flyktinglägret, bidrar till att gamla sår blivit infekterade på nytt. Osäkerheten kring framtiden och skräcken för att tvingas återvända till den situation som är orsaken till ursprungliga såren är så stor och överväldigande att det är svårt att påbörja en läkande process. Så, vad gör en psykolog, och vad kan jag göra för personen som jag har framför mig?

Jag lyssnar. Jag lyssnar på deras historier. Vi delar känslor, inte sällan av vanmakt, rädsla och sorg. Jag ser personen framför mig. Jag försöker så ett frö av hopp, och lyfta fram deras egen inre styrka. Styrkan som tagit dem hit. Jag försöker lyfta bort skam och skuld kring det de varit utsatta för. Jag försöker visa dem att jag tycker att de är värdefulla.

Sen tar jag en lång promenad längs vattnet och försöker få vinden att blåsa bort lite av den smärta jag tar med mig från dessa mellanmänskliga möten. Jag har helt andra förutsättningar med min svenska uppväxt och mitt svenska medborgarskap. Jag ser restauranger och hör musik på avstånd när jag närmar mig mitt boende och jag försöker balansera livets lotteri.