Vi har intervjuat Annas make Lars Wallentin om Annas engagemang. Så här berättar han:
– Vi tillhör den så kallade 68-generationen, för oss har det varit naturligt att göra en insats för andra som inte har det lika bra, säger Annas man Lars cirka ett år efter hennes bortgång. Vi har varit lyckligt lottade ekonomiskt och eftersom vi bor i Sverige där det finns en väldig trygghet om man till exempel blir sjuk. Och vi har känt till Läkare Utan Gränser länge. Jag läste till och med tropikmedicin som ung och hade planer på att själv åka ut i fält. Men så fick vi barn och då blev det inte av.

Anna hade alltid ont. Redan som tonåring fick Anna en bindvävssjukdom, besläktad med reumatism. Kroniska smärtor och tilltagande svårigheter att röra sig hindrade henne emellertid inte från att ta för sig av livet. Hon utbildade sig till psykolog och i många år jobbade hon med utbildning av universitetslärare i pedagogik.

– Hon klagade aldrig, hon vägrade att identifiera sig med smärtan eller sjukdomarna. När någon frågade hur hon mådde var det alltid ”bara bra”. Själv ville hon inte gärna prata om det utan ägna sin tid åt att utbyta tankar om något mer positivt och kreativt.

Anna tänkte efter före

Livet med Anna var fullt av glädje. Hemma i Uppsala gick mycket tid till trädgården, där Anna älskade att gräva i rabatter och få allt att trivas och blomma både utomhus och inomhus. Och inte slog hon av på takten efter pensionen. I stället läste och tenterade hon en lång rad enstaka kurser på universitetet, deltog i bokcirklar och löste alla korsord hon kom över. Samtidigt fanns hennes led- och muskelsjukdom där som en ständig följeslagare.

Anna var en person som tänkte efter före. Därför var det helt naturligt för henne att även fundera igenom vad som skulle hända med hennes tillgångar efter hennes bortgång. Hon skötte allting på egen hand, tog kontakt med banken och med en jurist som hjälpte henne att skriva testamente. Det här var innan hon fick sin cancerdiagnos, det vill säga ett par år innan hon dog.

I sitt testamente skrev Anna in att det var värdepappren som skulle gå till Läkare Utan Gränser och de andra organisationerna, inte pengarna från en försäljning. Organisationer med 90-konto behöver inte betala skatt på vinsten vid försäljning av aktier och fonder, därmed går ett större belopp till verksamheten. Helt i linje med Anna Hedins livslånga behov av att göra en insats för andra människor.