Här har vi samlat frågor och svar om vårt arbete och situationen på Medelhavet.

Varför har Läkare Utan Gränser räddningsinsatser på Medelhavet? 

Vi beslutade 2015 för första gången att starta räddningsinsatser eftersom människor som flydde från krig och fattigdom riskerade att dö till havs. Som humanitär organisation och som människor kan vi inte stå på stranden och se på när människor drunknar. 

Sedan dess har Internationella organisationen för migration, IOM, rapporterat 17 000 döda eller saknade personer i centrala Medelhavet, en siffra som mycket väl kan vara en underrepresentation av det verkliga antalet dödsfall med tanke på att många skeppsbrott inte rapporteras.

Europeiska unionen tar inte hänsyn till detta. EU driver idag ingen egen dedikerad sök- och räddningsinsats på Medelhavet och även koordineringen av räddningsinsatser som görs av andra fartyg är bristfällig. Detta leder till att människor i sjönöd lämnas i timmar, dagar och till och med veckor utan hjälp. EU accepterar inte bara att människor drunknar till havs utan hindrar även andra aktörer från att bedriva sök- och räddningsinsatser.

Samtidigt blir situationen i Libyen som människor försöker fly ifrån alltmer desperat. Flyktingar, migranter och asylsökande utsätts för våld och tortyr. De sätts godtyckligt och på obestämd tid i förvar och flera förvar har utsatts för beskjutning och attacker. På grund av detta har Libyen kategoriserats som en icke säker plats, inte bara av FN och IOM utan även av EU-kommissionen. Trots det har EU ett samarbete med Libyen och den libyska kustbevakningen för att stoppa människor som försöker att fly över Medelhavet. 2022 stoppade den libyska kustbevakningen cirka 23 600 personer till havs och tvingade dem tillbaka till förvar i Libyen.

Ideella organisationers sök- och räddningsfartyg är inte en långsiktig lösning på problemet, det är en akut insats för att undvika dödsfall till havs. Därför uppmanar Läkare Utan Gränser EU att etablera en statlig mekanism för att rädda liv till havs. 

Var utför ni räddningarna?

Alla räddningar sker på internationellt vatten i centrala Medelhavet mellan Libyen, Malta och Italien där majoriteten av nödsituationerna inträffar. Vi patrullerar normalt i internationellt vatten utanför den libyska kusten.

Vem koordinerar räddningarna?

Varje fartyg som anträffar eller får anrop om personer i nöd är skyldiga att genast komma till undsättning. Om en båt befinner sig i sjönöd i vattnen som sträcker sig omkring 85 sjömil norr om Tripoli, ska räddningsinsatserna koordineras av Libyens sjöräddningscentral (JRCC). Denna har dock visat sig sakna kapacitet för att koordinera räddningar på ett säkert sätt. Många gånger svarar de inte när vi informerar dem om en båt i sjönöd, andra gånger informerar de inte räddningsfartyg om en nödsituation ens när dessa befinner sig i närheten och erbjuder hjälp. 

Vilka lagar och regler gäller på Medelhavet?

De tre viktigaste internationella konventionerna om sjöräddning är:

• Havsrättskonventionen
• SAR-konventionen (”Hamburgkonventionen”)
• Den internationella konventionen för säkerheten för människoliv till havs (”SOLAS”)

Havsrätten uppställer en skyldighet att rädda den som är i sjönöd. Denna skyldighet gäller oavsett de nödställdas nationalitet eller omständigheterna under vilka de påträffas till sjöss. Kuststater är skyldiga att ha en ändamålsenlig och effektiv sjöräddningstjänst samt att, när omständigheterna så kräver, samarbeta med grannstater.

Vidare ska kuststaten se till att räddade personer sätts i land och tas till en säker plats.

Vart för ni de räddade personerna?

Enligt internationell rätt är en räddningsinsats till havs avslutad först när de personer som räddats har förts till en säker plats. En säker plats är den närmaste säkra hamnen, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR, EU kommissionen och Internationella sjöfartsorganisationen (IMO). För räddningar som görs på internationellt vatten mellan Libyen, Malta och Italien ligger den närmsta säkra hamnen antingen i Italien eller Malta. 

Varför kör ni inte tillbaka dem till Libyen?

Internationell rätt säger klart och tydligt att människor som räddats till sjöss måste föras till en säker plats (se ovan).

Libyen är ett land i sönderfall efter år av konflikter och strider. Dessutom är det både en destination och en transitplats för hundratusentals migranter och flyktingar. Flyktingförvar i Tripoli har hamnat i korselden, beskjutits och till och med bombats med många civila dödsoffer som följd. 

Många av de människor som vi har räddat berättar också fasansfulla berättelser om våld, tortyr, utpressning, sexuellt våld och tvångsarbete i Libyen, samt godtyckligt kvarhållande under omänskliga förhållanden. De mardrömslika förhållandena för migranter, flyktingar och asylsökande i landet är väldokumenterade, bland andra av FN. Under INGEN omständighet bör flyktingar, asylsökande och migranter föras tillbaka till Libyen. 

Varför kör ni dem inte till Tunisien eller någt annat land i Nordafrika? 

En räddning till sjöss är inte avslutad förrän alla ombord har nått en säker plats. Detta betyder en plats där de överlevandes liv inte hotas, där deras grundläggande mänskliga behov kan tillgodoses och från vilket transport kan ske till deras nästa destination eller slutdestination.  

För att bedöma om en plats kan betraktas som säker vid landstigning kommer Läkare Utan Gränser att ta hänsyn till vägledning från UNHCR och andra FN-organ och överväga ett antal kriterier, såsom: 

• Huruvida det finns ett fungerande asylsystem 
• Risken för obligatorisk tvångsinternering av migranter, flyktingar och asylsökande och risk för frihetsberövande på obestämd tid 
• Rättsliga garantier, såsom möjlighet att ifrågasätta frihetsberövandet 
• Förhållanden för personer som hålls frihetsberövade 
• Risk för tortyr och annan misshandel, samt risk för livet 
• Risk för andra allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter (såsom godtycklig utvisning osv.) 

Såvitt vi vet uppfyller för närvarande Tunisien och andra nordafrikanska länder inte dessa minimikrav.

Vem genomför räddningar på Medelhavet?

Varje fartyg som anträffar eller får anrop om personer i nöd är skyldiga att genast komma till undsättning. Om en båt befinner sig i sjönöd i vattnen som sträcker sig omkring 85 sjömil norr om Tripoli, koordineras räddningsinsatserna av Libyens sjöräddningscentral (JRCC). 

Internationell havsrätt säger att fartyg är skyldiga att rädda den som är i sjönöd. Om inte vi var på plats skulle andra fartyg, som inte har specialkompetens inom sjöräddning, uppmanas att undsätta båtar i nöd.

Samarbetar ni med smugglare?

Absolut inte. Den första kontakt som våra sök- och räddningsteam har med människor i nöd är alltid när vi ser båten med blotta ögat. Vi har aldrig haft kontakt med människorna innan dess och vi samarbetar inte med människosmugglare. 

Flyktingbåtar på Medelhavet och tillhörande smugglarnätverk har funnits långt innan Läkare Utan Gränser och andra hjälporganisationer påbörjade sina räddningsinsatser. Hjälporganisationer har alltid stått för en mindre del av räddningarna på Medelhavet. De flesta genomförs av militära fartyg och kustbevakningen. 

Smugglarnätverken gynnas snarare av det faktum att andra säkra och lagliga alternativ för människor att komma ifrån Libyen saknas. Oavsett omfattningen av humanitära räddningsinsatser till havs har båtarna med migranter och flyktingar fortsatt att komma. Våld, utpressning, godtyckligt fängslande och andra övergrepp som migranter, flyktingar och asylsökande utsätts för i Libyen tvingar dem att försöka sig på den farliga resan.

Är räddningsbåtar en så kallad "pull factor"?

Även i perioder då det inte finns några humanitära räddningsfartyg riskerar människor sina liv för att försöka ta sig över centrala Medelhavet i sjöodugliga båtar. För många är den riskfyllda resan en sista utväg och bristen på räddningsbåtar gör den bara dödligare.

Som exempel var antalet människor som försökte fly från Libyen över centrala Medelhavet under de första sex månaderna av 2020 fyra gånger fler än samma period året innan. Detta trots att det knappt hade funnits något aktivt räddningsfartyg i området vid tidpunkten. 

Humanitära insatser för att rädda liv på Medelhavet är inte orsaken till den pågående krisen utan ett humant sätt att svara på den. 

Uppdaterad 8 juni 2023.