10 år efter ebolaepidemin: De nya läkemedlen når inte riskområdena

»Utanför grinden står en man i 40-årsåldern som gråter. För några dagar sen var han här och lämnade sin dotter som var sjuk i ebola och nu har han blivit smittad. Han bönar och ber om att få bli intagen, för han är rädd att smitta resten av sin familj. Vi har bara möjlighet att ta emot de som är kritiskt sjuka. Han faller inte in i den kategorin.«

I år är det 10 år sedan den mardrömslika ebolaepidemin bröt ut i Västafrika. Citatet är en dagboksanteckning av en av oss som var utsända från Läkare utan gränser och är en reflektion över hur verkligheten såg ut i ebolacentrumen.

Ebola är en av de dödligaste virussjukdomarna, och symtomen inkluderar hög feber, kräkningar och svåra blödningar. Utan vaccin eller behandling dör runt hälften av alla som smittas. Vissa former av ebola har upp till 90 procents dödlighet [1].

När utbrottet äntligen förklarades över 2016 hade fler än 28 000 personer insjuknat och över 11 000 dött, enligt WHO:s siffror [2].

Före epidemin i Västafrika fanns inget intresse för att investera i forskning om ebola, eftersom utbrotten dittills drabbat låginkomstländer, men när smittan ansågs utgöra ett hot mot höginkomstländerna dammades ofärdiga forskningsstudier av.

I dag finns vaccin och behandling mot ebola på marknaden, och det är förstås ett stort framsteg, men en rapport från Läkare utan gränser visar att enbart en tredjedel av patienterna under de fem senaste ebolautbrotten i Kongo-Kinshasa och Guinea fick ny och effektiv behandling eftersom läkemedlen inte fanns i lager [3].

Dessutom är de nya vaccinerna och läkemedlen inte effektiva mot den så kallade Sudanvarianten, som spreds i Uganda under 2022. Detta är en annan variant än Zairevarianten, som härjade under epidemin i Västafrika och som de nya vaccinerna och läkemedlen har utvecklats för.

Två amerikanska bolag har patent och licensieringsrättigheter för de nya läkemedlen för behandling av ebola [4]. Det innebär att inga andra producenter får tillverka billigare, generiska versioner av läkemedlen och att princip hela lagret finns i USA. I slutet av maj samlades världens ledare i Genève för WHO:s årsmöte, och diskussioner om det nya pandemifördraget stod på agendan. Ebola borde ha fått ett långt större utrymme inom ramen för de här diskussionerna.

Vi inom Läkare Utan Gränser kräver att det ska finnas nödlager med ebolaläkemedel i de områden som oftast drabbas av utbrott. De bolag som har patent måste dela med sig av kunskap och teknologi till producenter i dessa länder för att öka beredskapen.

Man behöver också fokusera mer forskning på Sudanvarianten, och det är viktigt att framtida satsningar redan från början villkoras med att de nya innovationerna ska fördelas rättvist där de behövs som mest.

Att rätt vacciner och läkemedel finns på plats i de länder som mest troligt kommer att drabbas av nästa utbrott är avgörande för att rädda så många liv som möjligt, men också för att stoppa smittspridningen i ett tidigt skede och undvika att viruset sprider sig över landsgränserna.

Med coronapandemin färskt i minnet borde detta ligga i alla länders intresse.

Peter Moberger, leg läkare; ordförande, Läkare utan gränser, Liberia 2014
Kristen Bègue, humanitär rådgivare, Liberia 2014
Johanna Bogren, personalansvarig, Sierra Leone 2014
Karin Ekholm, kommunikatör, Sierra Leone 2014
Jenny Elmquist, logistiker, Liberia 2014
Anneli Eriksson, sjuksköterska, Liberia 2014, Kongo-Kinshasa 2018 och Uganda 2022
Martina Gustavsson, sjuksköterska, Kongo-Kinshasa 2019
Gunnar Hagström, sjuksköterska, Liberia 2014
Maria Haraldsson, vatten- och sanitetsexpert, Liberia 2014
Eva Heikki, sjuksköterska, Uganda 2022
Anna Jansson Heimdahl, epidemiolog, Liberia 2014
Malin Lager, kommunikatör, Liberia 2014
Stefan Liljegren, projektkoordinator, Liberia 2014
Johanna Linder, logistiker, Liberia 2014
Sima Nasizadeh, biomedicinsk analytiker, Guinea 2014
Karin Olofsson, personalansvarig, Guinea 2014
Anna Sjöblom, sjuksköterska, Guinea och Kongo-Kinshasa 2018
Martina Svensson, sjuksköterska, Sierra Leone 2015
Saskia Titman, sjuksköterska, Sierra Leone 2014

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Läkartidningen den 11/6, 2024.