”De kan verka okej ena dagen, men nästa dag är de döda”

Dieudonné Tchuma Longa är 29 år och jobbar som hälsoinformatör för Läkare Utan Gränser i Mongbwalu i Ituripovinsen. Han informerar befolkningen ute i samhället om ebola och om vad man ska göra för att minska risken att bli smittad

– Vi förklarar att ebola är på riktigt och att det är viktigt att söka vård så snart man får symptom, säger han.

Blev själv smittad

Sedan i juli har Dieudonné Tchuma Longa förlorat åtta familjemedlemmar, däribland sin pappa och sin son. Alla dog av ebola. Han tror att han själv blev smittad på sin pappas begravning och att han senare smittade sin fru. Både han och frun klarade sig, men inte sonen. Att vara inlagt på ebolacentret var otäckt, berättar Dieudonné Tchuma Longa.

– En natt dog tre personer i sängarna runt omkring mig. På nätterna bärs kropparna inte bort.

Sedan ebolautbrottets början i maj 2026, har nästan 11 000 människor smittats och fler än 5 300 har dött till följd av sjukdomen, enligt Kongo-Kinshasas officiella siffror, som sannolikt är underrapporterade. Dödligheten ligger på omkring 50 procent. Ebolautbrottet är orsakat av bundibugyoviruset.

Högre risk ju yngre barnet är

Dieudonné Tchuma Longas son är ett av alla de barn som har dött i det pågående utbrottet. Barn löper större risk än vuxna att dö av ebola, och risken ökar ju yngre barnet är. I provinsen Nordkivu är vart fjärde dödsfall ett barn och 24 procent av de bekräftade fallen i provinsen är barn under fem år, visar statistik från Epicentre, Läkare Utan Gränsers epidemiologiska forskningscenter.

Barnläkaren Carla Schwanfelder arbetar på ett ebolacenter i Mongbwalu i Ituriprovinsen. Där utgör barn en liten del av det totala antalet patienter, men ett större antal av de som dör.

– De flesta av barnen som testar positivt för ebola dör. De tillhör de mest sårbara grupperna, tillsammans med äldre personer och gravida, säger Carla Schwanfelder.

Ibland går det så snabbt, fortsätter hon.

– De kan verka må okej ena dagen, de leker och äter, men nästa dag är de döda. Det gör mig inte förvånad längre, men det gör mig ledsen. När vi ser att deras tillstånd försämras finns det inte så mycket vi kan göra.

Barn smittades på vårdinrättningar

Statistik från Läkare Utan Gränsers epidemiologiska forskningscenter visar att de flesta barn som var inlagda på ebolacentret i Butembo i Nordkivu i somras tidigare hade vårdats på sjukhus för andra sjukdomar. Detta tyder på att barnen smittades på vårdinrättningarna. Att stärka vårdhygienen även på vårdinrättningar som inte hanterar ebolafall är därför avgörande för att skydda barn. Likaså förebyggande insatser ute i samhället, som att sprida information om hur smitta kan förebyggas.

– Vi knackar dörr, organiserar möten med befolkningen och pratar med religiösa och andra ledare i samhället, förklarar hälsoinformatören Dieudonné Tchuma Longa.

Efter att själv ha smittats och tillfrisknat tycker han att det är lättare att göra sitt jobb.

– Jag kan berätta för folk om min egen erfarenhet av sjukdomen. Då lyssnar de på mig. Jag vet hur det är att ha ebola. Att berätta hur allvarligt det här utbrottet är kan vara 

Trots att det är många barn som inte klarar sig finns det fall där de tillfrisknar igen.

– När ett barn börjar bli bättre har vi roligt tillsammans, vi gör ”fist bumps” genom plastskynket. De skrattar och vi skrattar med dem, berättar Carla Schwanfelder.