Sen natt, framme i projektet
Det är sent på kvällen. Jag har landat i Thessaloniki och åker direkt upp mot Idomeni som ligger vid gränsen mellan Grekland och Makedonien. Där jag ska arbeta som medicinskt ansvarig de kommande veckorna i ett av Läkare Utan Gränsers projekt.
Det snöar och det är 6 minusgrader utomhus. När vi började närma oss Läkare Utan Gränsers bas i staden Polikastro från pekar chauffören åt höger. ”Där är bensinstationen med alla flyktingar”.
På håll ser det ut som en grupp turistbussar som valt att parkera på samma ställe på väg mot något trevligt resmål. När vi närmar oss ser jag hundratals människor utspridda över en stor snötäckt gräsmatta (senare får jag höra att tvåtusen människor sovit där). Jag ser en massor små barn. Jag ser oljefat med eldar, några uppslagna tält, de där klassiska vita tälten som Läkare Utan Gränser använder i alla sina projekt. Jag ser en butik som är fullproppad med människor. Och vips så har vi åkt vidare. Det jag precis såg var nog min arbetsplats för de kommande veckorna, tänkte jag.
Inte riktigt likt de vårdcentralerna som jag är van vid på landsbygden i Kongo, undernäringsprojekt i Niger eller en ebolaklinik i Guinea. En bensinstation i ett europeiskt land. Helt galet. Hur kunde det bli så här?
