”Vi var osäkra på om han skulle kunna återhämta sig”

Första gången jag såg Abdo* var han så svag att han inte kunde gå. Och eftersom det finns väldigt få vägar och bilar i området kring samhället Lankien så bar hans familj honom – tre dagar till fots för att nå vårt sjukhus.

I Lankien tar vi emot många patienter med hiv. Det finns föreställningar om att viruset bara finns bland stadsbor, så människor här har svårt att acceptera att de själva kan ha och överföra det. Den som testar positivt för hiv möter också mycket stigma. Det hindrar människor från att söka vård, vilket kan bidra till mer spridning av viruset.

Abdo hade tidigare fått en hivdiagnos på en annan klinik. Men han hade inte fått något ordentligt stöd och hade svårt att acceptera diagnosen. Och därför hade han inte följt behandlingen. Nu var han extremt sjuk och musklerna förtvinade. Vi var osäkra på om han skulle kunna återhämta sig.

Vi gav honom läkemedel direkt, men han behövde mer än så. Dietist och psykolog involverades. Under en månads tid hjälpte vi honom långsamt, med tålamod, näringsrik mat och psykologiskt stöd. 

Människor som har hiv och tar alla läkemedel så som det är tänkt kan leva långa, hälsosamma liv. Men utan mediciner bryts immunförsvaret ner och de kan inte längre stå emot infektioner. Just därför är samtalsterapi en så viktig del av den vård vi ger, särskilt här i Lankien. 

Om vi diagnosticerar både en man och en kvinna med hiv, så har vi märkt att det är mer troligt att kvinnan tillfrisknar. Det beror på att kvinnor generellt accepterar diagnosen bättre och därför följer behandlingen. Därför pratar vi med män så fort tillfälle ges. Vi ser verkliga förändringar i deras attityder, men för att komma dit måste vi ha tålamod. 

Några veckor efter att Abdo kommit till sjukhuset så åkte jag på semester och träffade min familj. På eftermiddagen när jag kom tillbaka, gick jag till öppenvårdskliniken för hiv. En man jag inte kände igen ropade på mig. När jag hälsade, sprack hela hans ansikte upp i ett stort leende. 

Och så förstod jag att det var Abdo. 

Du ser verkligen annorlunda ut! sa jag. Han hade gått upp i vikt och huden hade fått tillbaka sin naturliga färg. Det var fantastiskt att se honom i så mycket bättre skick. 

Vi har märkt att just när patienter med hiv kommer till oss svårt sjuka, så kan det bli vårt tillfälle att förändra deras perspektiv och syn på viruset. Medan deras kroppar svarar på behandlingen, börjar de lita på oss. De lyssnar på våra råd och blir friskare. 

Abdo var villig att ta till sig vad teamet rådde honom, och höll i sin behandling. Steg för steg återuppbyggde han styrkan tills han var frisk nog att lämna sjukhuset och bo hos släktingar i närheten. Så småningom skulle han själv kunna gå de tre dagar som behövdes för att komma hem. 

Jag ser hur människor i det här samhället möter så många svårigheter – konflikt, fattigdom, sjukdomsutbrott. Läkare Utan Gränser ser i alla fall till att de har tillgång till vård och kan få akutsjukvård såväl som behandling för kroniska sjukdomar. 

Men för att göra skillnad på sikt med någonting som hiv kan vi aldrig bara fokusera på den fysiska behandlingen. För patienter som Abdo är samtalsterapi precis lika livräddande: det säkerställer att de förstår diagnosen och behandlingen, och att deras familjer förstår vilket stöd de behöver. Vårt mål med det här holistiska synsättet är att ge verktyg och makt över den egna hälsan, och att se till patienternas behov långt efter att de skrivits ut från sjukhuset. 

*Abdo heter egentligen något annat.