På en vägg på ett av våra sjukhus i Bangladesh kan man se fotavtryck. Ett enkelt konstverk som symboliserar hopp.
Men bilden är mer än bara fotavtryck. Den visar upp hopp om framtiden, kanske även mirakel, och definitivt Läkare Utan Gränsers prestationer.
Under mina 25 år i humanitära organisationer har jag aldrig sett en så tydlig bild, en enkel framställning av framgång och skillnaden vi kan göra för de sjuka barn som lever i en svår situation.
Den är enkel och ärlig.
Varje fot representerar ett friskt barn som lämnat vår neonatala intensivvårdsavdelning i Goyalmara i Bangladesh.
Firar det omöjliga
Fötterna visar inte religion, finansiell eller politisk hierarki, inte ens om barnen är flyktingar eller ej. Allt detta mitt i den rådande situationen, där hundratusentals rohingyer tvingats fly från Myanmar till Bangladesh.
Det är bara ett barns fot doppad i färg och uppsatt på väggen när de friska har lämnat avdelningen.
Vad kunde vara mer oskyldigt men samtidigt kraftfullt?
Fotsteg på väggen på intensivvårdsavdelningen i Goyalmara, Bangladesh.
Idéen kom från en kanadensisk sjuksköterska som ville visa, både för personalen men också för mödrarna till de sjuka barnen, att det som verkar omöjligt faktiskt kan ske.
Det visar för alla som kommer hit att vi värnar om överlevarna.
Hängivenhet och värdighet
Jag är inte naiv. Jag vet att vi tyvärr inte lyckas rädda alla barn på avdelningen.
Varje barn får samma behandling med samma hängivenhet, omsorg och professionalism. Trots det kan vi inte rädda alla, utan några gick bort på ett värdigt men samtidigt beklagligt sätt.
Det är ett sorgligt erkännande av våra brister, men också en insikt att vi har försökt vårt bästa att vårda dem och samtidigt visa vördnad på en plats där båda ibland saknas.
Det här handlar inte om länder, politik, ekonomi eller miljö. Utan det arbetet vi gör på Läkare Utan Gränser handlar om att kunna erbjuda barn en snabb återhämtning och att hjälpa dem att ta sina första steg ut i världen.
1969 tog mänskligheten sitt första steg på månen. Här, hjälper vi varje dag barn att ta sitt första steg på jorden.
Av Paul Rawor som jobbat med vatten och sanitet i Bangladesh.
