Minnen från ett förlorat hem

Mitt i flyktingskapets kaos blir dessa ägodelar starka symboler för minnen, drömmar och hopp om en bättre framtid. Tingen ger en inblick i det liv de en gång levde och förkroppsligar motståndskraften och viljan hos ett folk som är fast beslutet att återuppbygga, även om varje familj måste hantera unika problem och utmaningar. 

Salamatullah, 42 år 

Två månader innan våldet intensifierades 2017 var Salamatullah, 42, tvungen att fatta ett snabbt beslut. Med det överhängande hotet om att gripas gav han sig av i all hast och lämnade många ägodelar bakom sig. Han lyckades bara ta med sig några få viktiga saker – bilder på familjen, ett domstolsdokument, en filt, en matlåda och en korg att bära sina ägodelar i.  

— Det här är det jag hann samla ihop i brådskan. Särskilt bilderna gav mig styrka de där dagarna, minns Salamatullah. 

Domstolsdokumentet har en egen historia. 

— Jag tvingades betala för att släppas ut från fängelset, förklarar han och syftar på en godtycklig dom mot honom.  

— Dokumentet är ett slags bevis för de utmaningar vi ibland får utstå utan någon rimlig anledning. 

Salamatullah flydde ensam medan hans fru Subitara och deras tre barn reste tillsammans. De återförenades i flyktinglägret. Livet i lägret är svårt och Salamatullah oroar sig mycket. Han talar ofta om att inte veta ifall de någonsin kommer kunna återvända hem. 

— Jag blir äldre för varje dag som går och allt är fortfarande så osäkert, säger han. 

Han är mest orolig för barnens skull.

— Det som håller mig vaken om nätterna är tankarna om mina barns framtid här. Jag vill framför allt annat att de ska få en bra utbildning och sina rättmätiga friheter.  

Abdulshakour, 43 år 

I Myanmar försörjde sig Abdulshakour, 43, som fiskare. Han lade ut sina nät i floden och sålde fångsten på lokala marknader. Abdulshakour har sju barn och livet handlade om familj och arbete, innan händelserna den 25 augusti 2017 förändrade allt. 

När konflikt bröt ut och närliggande områden attackerades följde panik och kaos.  

— Alla försökte ta sig därifrån, berättar Abdulshakour. I kaoset skildes han från sin familj under 25 skräckfyllda dagar. De återförenades till slut när de med båt flydde till Bangladesh. 

Vid flykten uppmanades de att bara ta med sig det allra viktigaste. För Abdulshakour var valet enkelt – hans fiskenät.  

— Jag tänkte att det kunde komma till användning här, säger han.  

En skada har dock hindrat honom från att fiska på den nya platsen. 

Livet i flyktinglägret innebär många utmaningar.  

— Lägret har samma storlek men antalet invånare har ökat sedan 2022, säger Abdulshakour.  

För att komplettera måltiderna säljer familjerna ibland sin ration av grönsaker.   

— Det är inte alltid vi kan få fisk, säger han och betonar behovet av ett varierat näringsintag.  

Med sig från Myanmar fick han även en skylt med sitt husnummer. En koppling till det liv som nu har pausats. Abdulshakour har kontakt med sina svågrar i Myanmar och får av dem veta att de fortfarande inte kan röra sig fritt till säkrare områden. Abdulshakours hjärta förblir knutet till hans hemland.  

— Jag saknar mitt land och min familj djupt, säger han och upprepar det många romhingyer här uttrycker.  

— Jag håller fast vid hoppet om att en dag kunna återvända.  

Melua, 71 år 

Vid 65 års ålder förändrades Meluas liv. När vågen av dödliga attacker kulminerade 2017 fattade hennes familj det svåra beslutet att lämna sitt hem och bege sig till det som skulle bli världens största flyktingläger i grannlandet Bangladesh. 

— I all brådska tog jag med mig några viktiga dokument, familjeporträtt, min dotters personbevis och ett familjefoto. 

Det nya livet i lägret blev en skarp kontrast till den relativt fredliga tid som familjen tidigare hade upplevt.  

Hon minns fortfarande sitt liv i Myanmar tydligt: pelarna i hemmet, staketet, biten mark hon ägde, hönsen och favoritplatsen där hon satt och åt. Varje gång hon nämner sitt hemland kommer känslorna fram.  

— Det är svårt att prata om det utan att fälla tårar, medger hon. 

Melua drömmer om att en dag kunna återvända hem, men innan det kan ske måste saker förändras. 

— För att vi ska kunna överväga att återvända måste det finnas garantier för vår säkerhet, att vi inte kommer diskrimineras, att vi får medborgerliga rättigheter och möjligheter för nästa generation att få utbilda sig. 

Hoppet om att hennes barn och barnbarn en dag ska kunna ha en ljusare framtid är det som driver Melua framåt. 

Habibullah, 52 år 

I Myanmar arbetade Habibullah, 52 år, som chaufför. Han är pappa till två döttrar och fyra söner och minns en tid då livet var stabilt. När våldet mot rohingyer ökade 2017 var det vanliga civila som Habibullah som hamnade i skottgluggen. 

— Våra byar blev måltavlor. Det var inte längre säkert att stanna kvar. Vi hade inget annat val än att ge oss av eller riskera våra liv, minns han.  

Habibullah och många av hans grannar hade bara några dagar på sig att fatta beslutet som förändrade deras liv. När striderna väl närmade sig valde de att söka skydd i bergen.  

— Till slut kom vi till floden som gränsar till Bangladesh, nästan 80 kilometer från vårt hem, säger Habibullah. Vi gömde oss och försökte hålla oss i säkerhet, men ljuden av skott och synen av kulor på marken var konstanta påminnelser om farorna runt omkring oss. 

I samband med att Habibullah flydde upp i bergen såg han till att få med sig viktiga dokument som bland annat sitt körkort.  

— Det är ett bevis på vem jag faktiskt är och kan garantera mig ett visst mått av säkerhet, säger han.  

När Habibullah blickar framåt uttrycker han en längtan efter sitt hemland.  

— Om situationen i Myanmar förbättras kommer jag definitivt att återvända. Vem vill lämna sitt land? Vem vill vara statslös? 

Hans röst fylls av nostalgi.  

— Jag saknar allt med Myanmar - min familj, min gård, min boskap, mitt hem och mina föräldrars gravar.