"Är vi statslösa?!”
Nada, 28 år gammal, är från Deir Sur i Syrien. Hon bodde i flera månader i lägret i Idomeni och var med i den första gruppen av människor som flyttades. Nu befinner hon sig i lägret New Kavala.
”Det dök upp många poliser i Idomeni, med konstiga kläder, som sa åt oss att lämna lägret. Vi var rädda att de skulle använda tårgas. Jag har sju barn. Jag var orolig att något skulle hända med mina barn. Alla var rädda. Poliserna var beväpnade.
De som har pengar har redan olagligt tagit sig över gränsen. Men de som inte har pengar hoppades att gränsen skulle öppna. Eller att de skulle förbättra våra livsvillkor här.
Vår situation i det nya lägret är fruktansvärd. Vi är trötta och vi har fått nog av att leva så här. Maten är dålig och toaletterna är inte rena. Idomeni var bättre. Vi kom hit eftersom Europa ska vara civiliserat - men är det här civiliserat? Är det så man behandlar människor i ett civiliserat samhälle? Vi har kommit till Europa för att söka asyl. Det är vår rätt att söka asyl.
Mina barn är mycket upprörda. Jag kan inte bada dem. Det är mycket långt att gå för att hämta vatten och det är alltid mycket varmt. Jag är orolig för bristande hygien i det nya lägret. Jag är orolig för att vi kan få skabb. Mina barn är rädda. Jag vill dö och komma ut ur detta.
Det är inte säkert i Syrien (hon brister ut i gråt). De behandlade oss illa i Syrien. De behandlade oss illa i Turkiet. Och de behandlar oss illa i Europa. Varför? Är vi inte människor också? Är jag inte en människa? Har jag inte rätt att leva som dem (européerna)? Att vara död är bättre.
Vi fick så många felaktiga förhoppningar. Så många gånger fick vi höra att gränsen skulle öppna. Nu säger de att vi kommer att flyttas till olika länder, men jag tror inte på det. Det är bara lögner. Vi känner oss förödmjukade och vi har inga pengar kvar. Vi fick papper innan vi lämnade Idomeni där det stod ’Du är statslös’. Är vi statslösa?!”
