"Att hjälpa andra är egentligen det enda som dämpar stressen från kriget"

Hej, Nadiia! Vad går ditt arbete ut på?

– Jag är ansvarig för kommunikationsteamet. Vårt jobb är att förmedla det vi hör från våra patienter, se till att deras berättelser blir hörda. Vi är i ständig kontakt med ukrainsk och internationell media för att de ska rapportera om det som våra medarbetare ser. Men arbetet har ändrats under krigets gång, i början handlade det mer om att informera om Läkare Utan Gränser och hitta samarbetspartners.

Var Läkare Utan Gränser så okända?

– Ja, även om vi har arbetat i Ukraina sedan 90-talet har det mest handlat om långsiktig behandling av sjukdomar som tuberkulos, så vi var inte så välkända som akutorganisation. För min del har det hjälpt att jag har ett stort kontaktnät bland journalister och ideella organisationer i landet. Vi har bland annat samarbetat med en organisation som hjälper flyktingar från Mariupol, en av de städer i östra Ukraina som drabbats hårdast av striderna. Eftersom jag växte upp där känner jag stark samhörighet med de som flytt.

När lämnade du Mariupol?

– Nu har ju kriget eskalerat till hela Ukraina, men Ryssland ockuperade redan 2014 delar av landet, inklusive min hemstad. Det var många som flydde från de östra delarna av landet då. Många barn från Mariupol blev internflyktingar i Kiev, så jag ville hjälpa dem. Det var då jag bestämde mig för att flytta hit och sa upp mig från jobbet som journalist i Mariupol.

Vad gjorde du när du kom till Kiev?

– Jag var i kontakt med flera organisationer och vi bestämde oss för att starta en skola. Min roll var att utbilda barnen i källkritik, hur man känner igen falska nyheter. Jag arbetade med skolan i två år innan jag återvände till journalistiken som redaktör på en tv-kanal i Kiev. 

Hur är det i Kiev nu?

– Livet tuffar på, alla vill känna någon form av normalitet. Så caféer, restauranger och andra verksamheter hålls öppna. Man lär sig på något märkligt sätt att leva under de här förhållandena också. Man får ett larm på telefonen när det sker en attack eller en övning från Ryssland eller Belarus. Så man anpassar sig därefter. Om det är ett allvarligt larm så tar man sig till en bunker, eller tar skydd i tunnelbanan. 

Det låter ändå påfrestande?

– Ja, men för mig är den bästa copingstrategin att jobba. Att hjälpa andra är egentligen det enda effektiva sättet att hantera stressen som kriget skapar. Den värsta perioden var förra vintern. Då attackerades flera kraftverk och det var elavbrott hela tiden. Vi hade ingen uppvärmning, inget vatten, ingenting. Och jag bor på tjugoandra våningen med en son som är åtta år och utan el fungerar ju inte heller hissen… 

Hur ofta kommer larmen nu? 

– En dag kan det vara tio larm, nästa inga alls. Så det är svårt att förutspå. Men vi har ändå återgått till någon form av vardag. Från och med i höst sker min sons undervisning till hundra procent på skolan, tidigare har de kombinerat med digital undervisning. Skolan har ett skyddsrum så när det kommer larm tar lärarna med eleverna dit och fortsätter undervisningen där. Och faktiskt tycker min son att det är kul att gå till bunkern, eftersom lärarna hittar på äventyrliga historier om varför de måste dit. Han har till och med sagt att han inte är rädd för larmen längre.

Hur är det med din familj och dina vänner, är de kvar i Ukraina?

– Flera av mina journalistkollegor har börjat jobba inom den humanitära sektorn. De flesta mediebolag i Ukraina är privatägda och har inte klarat sig i den ekonomiska krisen som kriget skapat. Men många av mina närmaste har flytt. Totalt är det mellan fem och sex miljoner ukrainare som är utspridda över världen. Min mamma och syster, som bodde kvar i Mariupol fram tills upptrappningen förra året, har flytt till Tyskland. Min mamma är lärare så som tur är kan hon undervisa sina elever på distans.

Hur känns det att de har flytt medan du är kvar?

– Vi hörs varje dag. De följer Läkare Utan Gränsers ukrainska konton i sociala medier och är väldigt engagerade i mitt arbete. Men även om det är fantastiskt att det är så enkelt att hålla kontakten när man är långt från varandra, så kan det inte ersätta att vara nära på riktigt. Min mamma och syster saknar verkligen umgänget med vänner och familj. Läkare Utan Gränsers psykologer har rekommenderat böcker som de kan använda sig av för att hantera pressen och stressen. Jag tror att det är just genom att hjälpa varandra som vi får styrkan att hantera situationen.

Hur menar du?

– Jag har tagit del av så många gripande berättelser när jag rest runt i landet i tjänsten. I vissa fall har en ensam läkare eller sjuksköterska stannat kvar i en by och gett vård till alla invånare. När vi var i Charkiv-regionen kom vi till en by nära ryska gränsen. Alla vårdinrättningar var totalförstörda så vårt team hade ingenstans att ta vägen. Men en äldre kvinna öppnade upp sitt hem, så att de kunde ta emot patienter i hennes kök. Samtidigt stod hon och kokade te eller lagade lunch till dem, det var fantastiskt att se! Med tiden började de ta emot patienter från närliggande byar.

Det måste vara trösterikt att höra sådana berättelser?

– Ja, och det finns så många. Efter att vattenkraftverket i Kachovka sprängdes har boende i området börjat odla potatis på botten av kraftverkets reservoar. Alla försöker bidra till återuppbyggandet på olika sätt. Det ger mig hopp om vår återhämtningsförmåga som land.