Att hjälpa min hembygd till varje pris

Jag var lärare i grundskolan när konflikten tvingade mig att fly från Tché, min hemby. Året var 2018 när vi klockan fem på morgonen helt plötsligt tvingades packa ihop och lämna allt. Eller egentligen hann vi inte ens packa, det var för bråttom. Vi var tvungna att lämna snabbt, så vi flydde utan att ens kunna ta med ett ombyte eller mat. Jag och min familj gick 12 kilometer till ett läger för internflyktingar. Det var första gången vi var där.

Utan arbete

Levnadsförhållandena var usla - det fanns ingen mat, inte tillgång till sjukvård och inga möjligheter att tvätta sig eller hålla god hygien. Jag hade bara en skjorta och ett par byxor. Vi levde i en konstant ovisshet. 

Eftersom flyktingar lämnar sitt levebröd förlitar de sig på dagsarbeten ute på fälten för att kunna försörja sig. Men vissa dagar finns det inte jobb. 

Läkare Utan Gränser var den första organisationen som kom hit. Jag hade blivit utvald att leda bygget av kyrkan när de först kom. Det var ett arbete som inte gav mig någon lön, men jag ville arbeta för mitt samhälle för att försöka förändra saker och ting, även om det innebar att jag inte kunde försörja mig på det. 

Men när Läkare Utan Gränser kom så började jag att arbeta för dem, och mellan april och juni 2018 jobbade jag som hälsoinformatör i Drodo för allra första gången. 

Hemma

I juni 2018 startade Läkare Utan Gränser ett projekt i Tché, min hemby, eftersom människor hade börjar att återvända. Mina arbetsuppgifter förändrades inte, det som ändrades var bara platsen där jag arbetade – jag var hemma! Till en början åkte jag fram och tillbaka mellan Drodo och Tché men tillslut bestämde jag mig för att flytta tillbaka för att vara närmare min hembygd. 

När projektet stängde i februari 2019 beslutade jag mig för att stanna. Eller rättare sagt, jag trodde att jag skulle stanna. Och för att kunna försörja min familj öppnade jag en liten affär där jag sålde fisk och telefonkort. 

Mer våld

I juni 2019 hörde vi att våldsamheter brutit ut i regionen men på en plats som ligger ganska långt bort, så vi tänkte inte särskilt mycket på det. Men våldet kom sakta men säkert närmare. 

Onsdagen den 12 juni fick vi reda på att vår by skulle attackeras påföljande dag. Jag bodde med mina föräldrar, min fru och mina barn, men vi hade bara en motorcykel. Hur skulle jag få dem alla i säkerhet?

Tillslut lyckades jag transportera dem i två omgångar till Drodo. Klockan var fem på eftermiddagen när jag kom tillbaka till Tché för att packa ihop våra tillhörigheter. Den här gången fanns det inget alternativ, jag kunde inte lämna tomhänt. Men angriparna fanns i närheten och de blockerade vägen.

Jag hade inget annat val än att stanna över natten.

Att hålla sig gömd

Tyvärr visade sig informationen från gårdagen stämma. Klockan fyra på morgonen torsdagen den 13 juni attackerades min by och alla som fortfarande fanns kvar. 

Vi gömde oss så gott vi kunde. De som försökte fly dödades. Jag gömde mig i sju timmar och väntande på att angriparna skulle ge sig av. En del stannade i skogen i flera dagar utan att vare sig äta eller dricka något. 

Flykten var tvungen att ske på natten, till fots. Jag var helt slut när jag till lägret för internflyktingar i Drodo, för andra gången. 

Samtalet    

En dag i lägret fick jag ett telefonsamtal från de som ansvarade för Läkare Utan Gränsers hälsoinformation i Ituri. De sökte efter personal och hade sparat mina kontaktuppgifter. ”Djapan, kan du komma till Bunia så att vi kan prata med dig om jobbmöjligheter?” 

Fyra timmar på motorcykeln senare, och efter att ha tagit en del omvägar för att undvika de stridande grupperna, kom jag fram till Bunia. Och i juli 2019 blev jag hälsoinformatör i Drodo, för andra gången. 

Jag har arbetat för Läkare Utan Gränser sedan dess. Vi stöttar internflyktingar som lever i området. Det innebär att informera om var man kan vända sig för att få sjukvård men också om att dela viktig information om hygien (användning av toaletter, handtvätt, personlig hygien) och sexuellt våld. Jag övervakar också sjukdomar som gula febern, mässling, kolera och covid-19 så att vi kan spåra utbrott och vara redo att sätta in insatser. Det är svårt att försöka uppskatta antalet människor som lever i lägret, men vi är många - för många. 

Livet i Drodo

Men tyvärr har levnadsförhållandena har inte blivit bättre. 

Så jag, min fru och våra fem barn bestämde oss för att lämna lägret och flytta till Dhessa, där vi bor nu. Allt jag vill är att mina barn ska kunna växa upp under bättre förhållanden.

* Av integritetsskäl har Djapan bett oss att inte använda hans efternamn