Bangladesh: Tre år i världens största flyktingläger

– Det är svårt att bo här i lägret. Det är trångt och det finns inget utrymme för barnen att leka, säger Abu Siddik. 

Han bor i ett av lägren i Cox’s Bazar i sydöstra Bangladesh, där cirka 900 000 rohingyer trängs på en yta stor som Lund (26 kvadratkilometer).

– Jag lämnade Myanmar för att mitt hus brändes ned, berättar han vidare. De dödade och torterade alla och trakasserade våra kvinnor. Det var inte säkert.

Det Abu Siddik pratar om är de så kallade ”rensningsaktionerna” som inleddes av Myanmars säkerhetsstyrkor i början av augusti 2017. Detta drev fler än 700 000 rohingyer från delstaten Rakhine över gränsen till Bangladesh. Dessa flyktingar bosatte sig tillsammans med 200 000 andra som hade flytt från tidigare våldsutbrott.

Innan flykten tvingades många erfara eller bevittnade ohyggligt våld. Deras vänner och familjemedlemmar dödades och deras hem förstördes.

Lite hopp för framtiden

Nu, tre år senare, finns knapp något hopp om en positiv förändring för rohingyerna i lägren, eller för att de ska kunna återvända hem på ett säkert sätt. Människor fortsätter att leva i trånga, bräckliga provisoriska hus tillverkade av plast och bambu. Deras liv är försatt i pausläge.

Rohingyernas psykiska hälsobehov har blivit fler under åren. Till de traumatiska minnenena från våldet som drabbade dem i Myanmar läggs nu arbetslöshet, oro för framtiden, dåliga levnadsvillkor och begränsad tillgång till utbildning. Våra team har sett ett ökande antal människor med psykiska hälsoproblem vid de inrättningar vi driver i Cox’s Bazar. Vissa patienter får psykiatrisk behandling för svåra psykiska problem, såsom bipolär sjukdom och schizofreni. 

Covid-19 – ytterligare en utmaning

– Majoriteten av patienterna vi möter, både barn och vuxna, lider av luftvägsinfektioner, diarrésjukdomar och hudinfektioner. Dessa sjukdomar är främst relaterade till de dåliga levnadsvillkoren, förklarar Tarikul Islam, medicinskt ansvarig i Kutupalong-Balukhali megacamp, världens största flyktingläger.

Men i år innebär covid-19 också ytterligare utmaningar. Den 15 maj bekräftades det första fallet av covid-19 i lägren. Det förekommer mycket rykten och felaktig information, och rädslan gör att människor som är i behov av vård som inte är relaterat till covid-19 inte kommer till våra kliniker.

– Det finns patienter som inte vågar berätta att de har covid-19-liknande symtom eftersom de tror att de kommer att behandlas annorlunda, säger Tarikul Islam.

För några veckor sedan födde Jobaida barn på vårt mödra- och barnsjukhus Goyalmara. Under de första dagarna på sjukhuset testades de för covid-19.

– Testet kom tillbaka positivt och jag flyttades till isoleringsavdelningen med mitt barn, berättar hon. Vi tillbringade 12 dagar där. Jag var rädd, i vårt samhälle tror man att covid-19 är en dödsdom. Läkarna och sjuksköterskorna var väldigt snälla, de tog hand om mig. De var inte rädda för att komma nära mig, trots att jag var sjuk, vilket hjälpte mig att känna mig mindre stigmatiserad. 

Att sprida information om covid-19 och öka medvetenheten har varit avgörande för vårt arbete. Men möjligheten att använda sociala medier eller sms-meddelanden har förhindrats av det dåliga mobilnätet i och runt lägren. Så för att undvika att samla människor i större grupper går våra uppsökande team runt i lägren och de närliggande bangladeshiska byarna och pratar med familjer.

Utsikterna är dystra i hela regionen

Allteftersom åren går förblir den 25 augusti en påminnelse om årtionden av det statligt sanktionerade våldet, förföljelsen, diskrimineringen och förnekandet av grundläggande rättigheter som rohingyerna upplever. 

I delstaten Rakhine, Myanmar, bor det rohingyer kvar. De utsätts fortfarande för diskriminering och segregering, särskilt rörelsebegränsningar, vilket begränsar deras tillgång till sjukvård.

I Malaysia, där en av de största grupperna av rohingyer utanför Myanmar bor, undviker många att söka vård av rädsla för att rapporteras till myndigheterna och arresteras. Svårigheter att skaffa sig jobb innebär dessutom att de flesta inte har råd med sjukvård.

Länder i sydöstra Asien har vid upprepade tillfällen vägrat ge båtar med hundratals flyktingar som flytt från lägren i Bangladesh tillstånd att gå i land av rädsla för covid-19. Människor har blivit kvar till havs i veckor med lite mat och vatten och de utsätts ofta för övergrepp ombord på båtarna.

– Rohingyernas sårbarhet har förvärrats av covid-19-pandemin. De saknar juridisk status och frånvaron av långsiktiga och mer hållbara lösningar innebär att deras framtid är mer osäker än någonsin, säger Alan Pereira, ansvarig för Läkare Utan Gränsers insats i Bangladesh.

I Cox's Bazar driver Läkare Utan Gränser tio sjukhus och vårdcentraler. Våra aktiviteter omfattar en rad aktiviteter såsom akut- och intensivvård, barn- och obstetrisk vård, sexuell och reproduktiv vård och behandling för överlevande av sexuellt våld och patienter med icke-smittsamma sjukdomar.

Som svar på covid-19 genomför Läkare Utan Gränsers team hälsofrämjande aktiviteter för att öka medvetenheten och utbilda samhällen. Vi utbildar personal i hur man förebygger och kontrollerar infektioner och har inrättat isoleringsavdelningar i alla våra hälso- och sjukvårdsanläggningar och särskilda behandlingscenter.