Brev från Vera, kulturtolk på Leros
Det är december och kylan har börjat penetrera de grekiska nätterna. På ön Leros finns ett transitläger där Läkare Utan Gränser arbetar för att bistå människor på flykt med vård. Det är svårt att undgå kontrasten mellan den grekiska vardagen och tillvaron i lägret.
Tidigt en morgon vaknar jag för att åka en kvart längs den grekiska öns kust. Bilen kör uppför kullarna, nedanför glittrar havet. I bilen sitter ett team med läkare, sjuksköterskor och tolkar.
– Du måste iväg till sjukhuset. En båt har sjunkit och en del av överlevarna är på akuten, säger läkaren till mig när vi kommit fram till lägret.
Jag befinner mig på Leros, en av de grekiska tolvöarna. Hit, till den lilla ön nära den turkiska kusten, kom jag i början av december för att arbeta som kulturtolk för Läkare Utan Gränser. ”Shipwreck”. Jag minns hur stressad jag blev när jag hörde ordet i början. Nu har stressen lagt sig. ”Shipwreck”. Det händer. Plastbåtar, fyllda till bredden med män, kvinnor och barn, går sönder på det Egeiska havet. Sedan sjunker de.
Läkare Utan Gränser bistår med primärvård och vatten i transitlägret som ligger beläget vid hamnen. Vid behov av sekundär vård refereras patienter till öns sjukhus som ligger en promenad bort. Det är till sjukhuset som jag och en sjuksköterska beger oss för att möta överlevarna.
– Fråga om hon kan simma, säger en grekisk läkare till mig på akutmottagningen.
Jag frågar försiktigt på persiska. En kvinna ligger på sjukhussängen framför mig. Hon tar med sina händer på sin kropp. De fumlar över bröstet, ner på magen, trycker och sedan upp igen mot bröstet. Där, under bröstet ligger ett brustet hjärta. Där, på bröstet hade tvillingarna legat. Där, mot bröstet hade hon tryckt sitt barn tills armarna inte längre orkade hålla i.
– Jag kan inte simma, svarar hon.
Hon stirrar upp mot sjukhustaket. Händerna fortsätter fumla. Som att hon saknar något. Som att något borde finnas där. Men där finns inget. Hon kan sluta leta. Hon berättar att hon höll fast i en man som kunde simma, men barnet gled ur hennes famn. Mellan tunga andetag hörs ångern. Om de stannat i Afghanistan hade de i alla fall begravts med de andra, då hade de i alla fall begravts hemma. Tillsammans.
– Men de är inte döda, du kan säga det till dem. Mina barn är inte döda. Säg till dem att hämta mina barn, vädjar hon.
Jag översätter. Läkaren säger att det är okej, att kvinnan befinner sig i chocktillstånd. Hon har redan identifierat sina barns kroppar. De, tvillingarna och pojken, ska skickas till ett bårhus på Kos, den större ön strax söder om Leros. Leros är en liten ö. Här kan de inte ta hand om alla kropparna.
Kanske låter Leros obekant, kanske känner du igen namnet från något resereportage om grekiska semesterparadis. I mitten av ön står ståtliga bergstoppar. Ner mot stränderna blir ön allt mer bebodd. Smala höga hus i pastellfärger pryder slingriga gator längs med kusten.
Kvinnan på sjukhuset har fått lugnande medicin och somnar snart. Hennes hand ligger tungt i min. Jag vågar inte släppa. Hon är i min ålder. I sängen bredvid ligger hennes man. Han har också somnat men ansiktet är fortfarande blött av tårar. Han är i min ålder.
– Kan du komma? Jag behöver dig, säger läkaren bestämt.
Jag släpper. Ut genom draperierna som skyddar paret från omvärlden och mot läkaren som håller upp draperierna bredvid. Där inne ligger en annan kvinna. Det är två meter mellan de två kvinnornas sängar. På två meter får jag reda på att den andra kvinnan förlorat alla. Fyra barn och man. Två meter känns som tvåhundra meter. Nu ska hon iväg. UNHCR, FN:s flyktingorgan, ska föra henne till ett hotell.
– Be henne att sätta sig upp, säger läkaren.
Jag översätter. Vi är tre personer som hjälper henne ner från sängen och över till rullstolen. En skötare håller om henne. Kvinnan somnar efter en stund i skötarens famntag. Sittandes. Munnen är öppen, hon ser ut som ett kolli. Blek och mager. Varje andetag är tungt och det ser ut som att hon har ont trots att hon sover. Jag sneglar på journalen. Även hon ungefär lika gammal som jag.
När de överlevande åkt till hotellet går vi tillbaka mot lägret. Det är mörkt ute, gatlampor lyser upp vägen. Vi går förbi polishuset där människor väntar i kö. Registreringen av människor som anlände tidigare under dagen är fortfarande igång.
Utanför lägret möter jag kollegor som stängt kliniken för dagen. Vi promenerar hem, förbi restaurangerna i Platanos, kaféerna i Agia Marina och apelsinträden i Alinda. Grekerna har pyntat sina fönster med juldekorationer, i patisserierna kan man köpa julkakor och på gatorna hälsar byborna varandra god jul. Varje steg bort från lägret för oss närmre det grekiska julfirandet.
Vattnet som omsluter ön syns inte i mörkret men vågorna hörs. I december blåser vindarna hårt och piskar vattnet mot stranden som fylls med skum. Vi sparkar av oss skorna och doppar fötterna i dödshavet. Stranden masserar fotsulor och skummet kittlar anklar. Det är en olustig känsla, att jag frivilligt doppar min fötter och vadar genom det tjocka skummet medan människor förlorar sina liv i det mörka vattnet. ”Shipwreck”. När jag senare går och lägger mig hoppas jag att jag inte får höra det ordet imorgon, eller någonsin igen. Kanske är jag ännu inte van vid ordet. Kanske blir man aldrig det.
/Vera
