”De läkemedel vi ger lindrar symtom, inget annat”

Förra veckan fick jag ett telefonsamtal från en av de medicinska aktörerna som verkar inne i lägret. En läkare berättade att de hade träffat ett barn, en av våra patienter, som hade förvärrats i sin psykiska ohälsa. En nioårig flicka som hade slutat gå. De hade lyckats hitta en rullstol till henne men hon hade slutat att äta, slutat att prata och gick inte längre på toaletten. Hennes föräldrar var förtvivlade och uppgivna. Läkaren undrade om vi kunde träffa henne akut. Jag får många sådan här telefonsamtal varje vecka, inne ifrån lägret. Barnen far mycket illa.

Det medicinska teamet som jag ansvarar för består utöver psykologer även av läkare, sjuksköterskor och barnmorskor. Vi tar emot barn med svåra kroniska sjukdomar. Vi har en öppen mottagning och innan Moria brann ner tog vi emot i snitt 150 barn om dagen, kön var lång. 

Dessa familjer kommer fortfarande med sina barn, ofta med lättare sjukdomar. Hudåkommor, utslag och klåda är vanligt förekommande, naturligtvis på grund av bristande tillgång till duschar och därmed svårigheter att hålla barnen rena.

Det finns fortfarande människor som bor i det nedbrända lägret, där finns än så länge tillgång till rinnande vatten. Människor som inte heller vågar chansa på att åter stängas in i det nya lägret. De kommer till oss med sina sjuka barn.

Det nya lägret ligger cirka fyra kilometer ifrån vår klinik. Men vårt mål är att hitta en ny plats så vi kommer närmre våra patienter, tillgänglighet är viktigt. 

Läkare Utan Gränser finns tillgängligt på många platser i världen. Det märks, vi har ett stort förtroende hos våra patienter. De känner oss från sina hemländer. De kommer gåendes, bärandes på sina barn, vad är åtta kilometer när de vet att de får hjälp. Jag är stolt över att vara en del av Läkare Utan Gränser.

Det är svårt att med ord beskriva hur det är för dessa människor. Där flertalet flytt från krig och förföljelse. Det är ett sådant lidande. Hur kan det ens vara möjligt att människor ska behöva lida på ett sådant sätt när det finns så mycket pengar och möjligheter i vår tid. Det är för mig omöjligt att svara på den frågan. Vi förstår alla att detta är ett politiskt spel. Dessa svårt sjuka barn som jag berättar om behandlas som schackpjäser. Invandring/flyktingfrågan är en het potatis i Europa och ingen vågar ta ställning för det humant rätta. Pjäserna flyttas bara vidare, alla vill för allt i världen undvika schackmatt, alla verkar vara rädda för att förlora och vad betyder då några tusen flyktingar? Men kan de verkligen offras? Naturligtvis inte! 

Detta spel har pågått i fem år. Visst, efter branden har familjer evakuerats, de mest sårbara och sjuka. Det finns ju ett fåtal länder i Europa som har tagit emot några stycken. Men det räcker inte. Den enda medicin som hjälper dessa människor är ett liv i trygghet, en bostad, skola för barnen, mat och värme. Friska mänskliga relationer. Det är den medicinen som skulle ge effekt, de läkemedel som vi ger, de lindrar symtom, inget annat. Kanske kan de få sova en natt eller två. Kanske lindrar medicinen mot de värsta ångestattackerna. 

Härom natten vaknade jag av att det åskade, några minuter efter kom regnet, det öste ner. Detta som alla har förespått och fasat för. Jag kunde omöjligt somna om, det enda jag tänkte på var hur tälten fylldes med vatten, jag såg hur föräldrarna i panik samlade ihop sina tillhörigheter och kom ut på en torr plats, med förtvivlade barn. Mycket riktigt såg jag bilderna på morgonen, tofflor som flöt runt i tomma tält. 

Jag somnade till sist om i min sköna säng, efter att jag gått ned till köket och ätit ett par smörgåsar. Kontrasterna är stora.