Som barn bodde Aisha Akello i ett flyktingläger i Uganda. Första gången hon stötte på Läkare Utan Gränser var när hennes bror behövde akut vård. Mer än trettio år senare arbetar hon själv som barnmorska för Läkare Utan Gränser. Här delar hon med sig av sin inspirerande historia.
Jag har arbetat på Läkare Utan Gränsers sjukhus som ligger i lägret för internflyktingar i Ngala, nordöstra Nigeria, sedan maj 2019.
När jag var barn var jag precis som dem.… en av människorna som tvingats fly från sitt hem.
Konflikt i Uganda
Min historia med Läkare Utan Gränser går tillbaka till när jag var omkring åtta år gammal. Jag är från norra Uganda och vid den tiden, omkring 1988, pågick en konflikt i min by.
Rebeller kom på natten för att råna och kidnappa människor, så vi tillbringade natten vid vägen utanför byn men var hemma dagtid.
En dag var vi tvungna att lämna vår by och vi flyttade till ett läger för internflyktingar. Vi bodde i ett litet hus gjort av lera och halm - precis som husen ser ut här i Ngala - nio barn och våra föräldrar.
Jag minns att en av mina bröder blev allvarligt undernärd. Han var riktigt sjuk och fördes till en klinik lägret som Läkare Utan Gränser drev vid den tiden.
Tack vare den behandling han fick där återhämtade han sig och kunde leka med mig igen.
Vi brukade se Läkare Utan Gränsers bilar som passerade i lägret och ropa ’Ge oss Plumpy'Nut!’ (en slags nötkräm med högt energi- och vitamininnehåll som används för att behandla undernärda barn). Lustigt att jag redan då visste vad Plumpy’Nut var för något.
Tillbaka till skolan
Fram till gymnasiet gick jag i en skola för flyktingar utanför lägret. Men när jag var 15 år bestämdes det att jag skulle giftas bort. Efter att ha fött ett barn vid 16 års ålder lyckades jag som tur var återvända till skolan.
Efter ett tag fick jag ett stipendium för att gå på en skola som utbildade sjuksköterskor och barnmorskor.
I början gillade jag inte barnmorskeyrket eftersom jag var rädd för att närvara vid förlossningar. Första gången jag som praktikant hjälpte till en förlossning var jag så rädd att jag nästan kissade på mig! Men efter några förlossningar hade jag självförtroende och motivation att öva på yrket.
Då stötte jag på Läkare Utan Gränser igen...
Att uppfylla en dröm
Läkare Utan Gränser drev en klinik för undernärda barn nära det sjukhus jag gjorde praktik på och brukade hänvisa gravida kvinnor till sjukhuset när det var dags för förlossning. Jag tog emot de blivande mödrarna och arbetade nära flera av Läkare Utan Gränsers anställda.
En dag kom en sjuksköterska från Läkare Utan Gränser till mig och sa att ’folk berättar ofta om dig Aisha och säger att du tar väl hand om dina patienter!’ Det öppnade en dörr för mig att söka till organisationen.
Eftersom jag fortfarande var praktikant på skolan började jag som sjuksköterskeassistent. Efter att jag fått mitt barnmorskecertifikat anställdes jag som sjuksköterska i fyra år tills projektet avslutades 2007.
Mellan 2010 och 2012 fick jag äntligen arbeta som barnmorska. Då bestämde jag mig för att ansöka som internationell personal. Sedan dess har jag arbetat som barnmorska över hela världen med Läkare Utan Gränser!
Cirkeln är sluten
När jag var barn och bodde i flyktinglägret var vår dröm att röra vid någon av Läkare Utan Gränsers bilar. Människor visste att det var en organisation som hjälpte oss när vi hade det som svårast.
Min bror, som behandlades av Läkare Utan Gränser, är nu 32 år gammal och har en son.
Min mamma är väldigt stolt över att jag arbetar för organisationen och har till och med en t-shirt från Läkare Utan Gränser.
När jag bodde i lägret hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle nå dit jag är idag.
Här i Nigeria är mitt ansvar att hjälpa till med att förbättra kompetensen och kapaciteten hos den lokalanställda personalen för att säkerställa säkra förlossningar. Eftersom jag själv varit lokalanställd i Uganda hjälper det mig att förstå vad de tycker och hur det fungerar.
Situationen i lägret är fortfarande svår och det finns en bristande kunskap om tillgängliga sjukvårdstjänster. Men jag är tacksam för att jag kan arbeta för människor som behöver stöd, precis som jag själv behövde för 30 år sedan.
