Hoppa till huvudinnehåll

De som är kvar hemma

Publicerad 29 november 2019
En illustration av tre människor vid skolbänkar
Foto: josefin Herolf

Hur är det att ha en nära anhörig som jobbar i väpnade konflikter och krishärdar? Den frågan svarar en son, en syster och en mamma till fyra av våra fältarbetare på.

"Det hon gör är superviktigt"
- Axel Eriksson, 19 år

Året är 2014 och i Västafrika pågår världens största ebolautbrott. I Stockholm sitter Axel Eriksson i klassrummet. På en tv-skärm visar läraren ett reportage med information om sjukdomen när ett familjärt ansikte plötsligt dyker upp i rutan. Det är Axels mamma, sjuksköterskan Anneli Eriksson, nyligen hemkommen från sitt uppdrag i Liberia där hon vårdade ebolapatienter.

– Då var jag ju yngre och tyckte att det var lite jobbigare när hon syntes i tv och så, men framförallt var jag stolt. Hon är en hjälte och en av mina största förebilder.

Axels mamma Anneli började arbeta för Läkare Utan Gränser redan innan han föddes. Sammanlagt har hon utfört tolv fältuppdrag i såväl väpnade konflikter och kriser som vid stora sjukdomsutbrott.

– Ibland har man känt sig lite orolig, så är det ju. Och vissa gånger har jag fått höra saker i efterhand. Som att hon vid ett tillfälle upptäckte att hennes skyddshandske hade råkat åka upp när hon var i Liberia, och att hon hade feber ett par dagar under sitt senaste uppdrag med ebola i Kongo-Kinshasa. Småsaker som hade kunnat bli allvarliga som hon inte berättade då för att inte skapa oro.

Anneli och hennes familj
Anneli med sönerna Linus och Axel efter att de tillsammans cyklat Vätternrundan.

För Axel, hans pappa och hans två bröder har det alltid funnits en förståelse för arbetet som Anneli utför. Även om Axel beskriver att det ibland kunde kännas jobbigt att hon åkte iväg när han var mindre så har han hela tiden stått bakom hennes beslut att jobba för Läkare Utan Gränser.

– Det känns som att vi i familjen har delat bilden av att det hon gör är superviktigt och att hon absolut ska göra det. Att hon bryr sig så mycket om andra människor är något som jag tycker är jättehäftigt och inspirerande. Man tar ju efter sina föräldrar väldigt mycket, och jag känner att hennes jobb har påverkat mig i vad jag tycker är viktigt i livet och fått mig att själv vilja hjälpa människor.

Axel Eriksson är uppvuxen i Stockholm. Har två bröder, en tvillingbror och en tre år yngre lillebror. Tog nyligen studenten och arbetar för närvarande på bemanningsföretag.

Anneli Eriksson är narkossjuksköterska. Har från 1995 fram till idag genomfört tolv fältuppdrag för Läkare Utan Gränser. Det senaste av dem förra året då hon arbetade med det pågående ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa.

En illustration av två händer som stickar
Foto: josefin Herolf
"Min inställning till livet är att det som sker, det sker"
- Minno Baarman, 56 år

På Minno Baarmans kontor står färgburkar staplade på golvet. Ett litet fönster vetter ut mot innergården till den hyresgästförening på Södermalm i Stockholm där hon är anställd som målare. Ett yrke som hon ägnat nästan hela sitt liv åt.

– Jag brukar säga att jag har gjort en omvänd klassresa. Mina föräldrar var båda tjänstemän, och jag blev arbetare. Men jag har aldrig rymts innanför boxen, och de försökte heller inte styra mina val. Det gällde såväl mig som mina systrar. Vi fick alla tre välja fritt vad vi ville bli. För Minnos ena syster blev valet att starta eget företag. Hennes andra syster, Isabella Baarman, valde i sin tur att bli neonatalsjuksköterska – och fältarbetare för Läkare Utan Gränser. Hittills har hon hunnit med fyra fältuppdrag. Det första år 2011 i Goronjo, Nigeria.

– Det första jag tänkte när jag fick höra att hon skulle dit var att det skulle vara urhäftigt att hälsa på henne, säger Minno.

Utöver Nigeria har Isabella arbetat i Afghanistan, Pakistan och Sydsudan. Länder som i medierna ofta lyfts fram som osäkra

Isabella och Minno Baarman
Isabella och Minno Baarman.

För mig har inte det skapat någon större oro. Min inställning till livet är att det som sker det sker, och vi kan inte styra så mycket över det. Det skulle vara hemskt om det hände henne någonting, men det kan hända här också. Och jag skulle nog blivit mer orolig om hon hade bestämt sig för att packa ryggsäcken och vandra helt ensam i Amazonas. Med Läkare Utan Gränser finns ju en plan om något skulle hända. De har sina säkerhetsexperter, och vet tidigt om läget på plats skulle förändras.

Under uppdragen har Isabella och Minno alltid haft kontakt. På det sättet har Minno, trots att det inte gått att hälsa på, kunnat få en inblick i situationen på plats. Något som gjort att avståndet inte heller har känts så stort.

– Med dagens teknologi känns det faktiskt inte som att hon är så långt borta. Jag kan slå på min iPad, lägga den på kuddhögen i soffan, ta fram min stickning och samtidigt se Bella sitta och sticka i Sydsudan.

Minno Baarman är uppvuxen i Forssa i Finland tillsammans med mamma, pappa och två storasystrar. Har arbetat som målare sedan 1987 och har ett stort intresse för hantverk – däribland stickning.

Isabella Baarman är neonatalsjuksköterska. Har genomfört fyra fältuppdrag för Läkare Utan Gränser i Nigeria, Afghanistan, Pakistan och Sydsudan.

En illustration av ett garnnystan
Foto: josefin Herolf
"Jag önskar att jag själv kunde åka iväg och hjälpa till"
- Mona Alsalehi, 65 år

Det är kväll och Mona Alsalehi pratar med sin dotter Maram Saberg i telefon. Maram har ringt från Mosul i Irak, där hon befinner sig på sitt andra fältuppdrag för Läkare Utan Gränser. Det är mörkt och Maram står ute i trädgården till den anläggning där hon och de andra fältarbetarna bor. Något som får Mona att känna ängslan växa i kroppen.

– Hon står där ute eftersom hon känner sig trygg i mörkret, men jag är själv från Bagdad och vet att det inte är så det fungerar i Irak. Där kan det vara farligt att vara ute på kvällen.

Det var för två år sedan som dottern Maram berättade för sin mamma att hon i egenskap av personal- och ekonomiadministratör skulle ut på sitt första fältuppdrag för Läkare Utan Gränser till Sierra Leone. Kort därpå hade även sonen Rifad Saberg skickat in sitt CV och fått besked att han skulle åka som byggingenjör till Afghanistan.

– Jag var jätteorolig för båda två, säger Mona om hur hon kände när barnen åkte iväg.

Samtidigt är hon stolt över deras beslut. Att försöka göra världen bättre och hitta sätt för människor att mötas, att se bortom gränser och olikheter, är något som länge engagerat henne.

"Vi måste sluta tänka så egoistiskt, på småsaker som bara gäller oss själva och dem som står oss nära."
En familj på ett fotoalbum
Rifad, Maram och Mona firar Marams sjätte födelsedag i Irak 1994.

Att som Maram och Rifad ge ett eller två år av sina liv som är så komfortabla för att hjälpa andra – det är viktigt. Vi måste sluta tänka så egoistiskt, på småsaker som bara gäller oss själva och dem som står oss nära. Jag önskar att jag själv kunde åka iväg och hjälpa till, men jag har inte så bra förutsättningar för att göra det. Jag pratade faktiskt med Maram om det, men hon sa "glöm det mamma, då måste du kunna engelska." 

Med tiden har även oron hon först kände för att något skulle hända under fältuppdragen lagt sig.

– När det var två veckor kvar på Rifads uppdrag i Afghanistan hände något som faktiskt fick mig att känna mig mer trygg. En explosion inträffade nära där han bodde och inom ett par timmar hade hela teamet förflyttats till en säker plats. Det var skönt att veta att Läkare Utan Gränser konstant läser av säkerhetsläget och kan backa när saker blir riskfyllda.

Mona Nadim Alsalehi har fyra barn varav två arbetar för Läkare Utan Gränser. Växte upp i Bagdad i Irak, men tvingades lämna landet efter att familjen uppsökts av dåvarande regimen. Har bland annat arbetat som design och konstlärare, behandlingsassistent och tolk och har nu uppdrag som familjehem. Är även konstnär och har ett stort intresse för naturbehandling.

Maram Saberg arbetar som personaladministratör. Hennes första fältuppdrag var i Kenema, Sierra Leone. Andra uppdraget var i Mosul, Irak.

Rifad Saberg arbetar som byggingenjör. Första fältuppdraget var i Kunduz, Afghanistan. Just nu är han på sitt andra uppdrag i Mosul, Irak.

En hälsoinformatör från Läkare Utan Gränser talar med en grupp människor i Hong Kong om hur de kan skydda sig mot det nya coronaviruset. Februari 2020.

Tillsammans mot covid-19

Virus känner inga gränser. Det gör inte vårt arbete heller. Med 50 års erfarenhet av kriser och epidemier gör vi nu allt vi kan för att bekämpa det nya coronaviruset.

Var med oss i kampen mot covid-19!
Ge en gåva