Många förknippar Läkare Utan Gränser med våra internationella fältarbetare – de som åker ut på uppdrag med kort varsel, men som också kan lämna ett land lika fort. Faktum är att närmare 85 procent av våra medarbetare, över 40 000 personer, är lokal personal. Vilka är de som fortsätter när fältarbetarnas uppdrag tar slut?
AFGHANISTAN
Den 30-åriga afghanska HR-assistenten Rahmatullah Ali Jani hade jobbat för flera internationella organisationer innan han började på Läkare Utan Gränser.
– Jag förstod snabbt vilken skillnad organisationen gör. Trots att jag fick mycket mindre betalt än på mina tidigare jobb ville jag var kvar. Efter ett år började jag studera en kandidatexamen för att kunna bli internationell fältarbetare.
Det var 2013. Förra året åkte Rahmatullah på sitt första uppdrag, till Sydsudan.
– Sedan dess har jag varit i Sierra Leone och Myanmar, och nu har jag precis blivit anställd på vårt kontor i Bryssel! Det känns roligt att kunna bidra med kunskapen jag fick under mina fem år som lokalanställd i Afghanistan.
Rahmatullahs bröder har flyttat till USA, men Rahmatullah vill fortsätta arbeta humanitärt med Afghanistan som bas.
– De menar att jag borde tänka på mig själv och min familj eftersom vi befinner oss i en krigszon. Men jag väljer det här. Inte för att jag inte har något annat val, utan för att jag brinner för det humanitära arbetet.
Irak
26-åriga Abdurrahman Mohammed jobbar som logistiker i Kirkuk. Han ansvarar för beställningar av både medicinsk utrustning och övrigt material som sjukhuset behöver. Jobbet kräver ofta att Abdurraham arbetar på helgen.
– När man jobbar med humanitär hjälp uppstår det akuta situationer ibland. Jag rycker gärna in och tar emot leveranser på helgen om det kan rädda liv.
På kvällarna håller Abdurrahman språklektioner för de internationella medarbetarna.
– Jag är själv väldigt språkintresserad och pratar arabiska, turkmeniska, kurdiska, engelska och lite japanska. Problem uppstår ofta på grund av språkförbistringar. Om alla kan lite arabiska är det helt enkelt lättare att samarbeta. Och så kommer man ju in mer i samhället. En av mina kollegor lyckades till exempel köpa en resväska i slutet av sitt uppdrag, enbart på arabiska!
Sydafrika
Gugu Ngidi är 43 år och sitter sedan förra året i styrelsen för Läkare Utan Gränser i Sydafrika. Mellan 2012 och 2017 arbetade hon som hälsoinformatör. I tjänsten besökte hon skolor och utbildade ungdomar från 13 år och uppåt om sexuellt överförbara sjukdomar och preventivmedel. De erbjöds även provtagning och behandling mot exempelvis hiv.
– Projektet var lyckat: hela 80 procent av de som deltog testades. Till en början var arbetet väldigt tabubelagt, men vi involverade hela samhället – inklusive politiska och religiösa företrädare – och lyckades skapa förtroende hos befolkningen, berättar Gugu och fortsätter:
– Det bästa var när människor kom tillbaka för att säga att de börjat på behandling och mådde bättre, då förstod man verkligen att man gjort skillnad!
Sudsudan
31-åriga Simon arbetar som assistent till Läkare Utan Gränsers fältkoordinator i Bentiu, Sydsudan. En av Simons viktigaste arbetsuppgifter är att upprätthålla dialog med makthavarna i lokalsamhället.
– Vi måste etablera förtroende hos alla aktörer för att vi ska kunna säkra tillgången till vård och upprätthålla våra principer om opartiskhet, oberoende och neutralitet. Det kan handla om hälso- och sjukvårdsmyndigheterna, men också andra aktörer. Genom att förmedla Läkare Utan Gränsers principer ökar vi människors tillit till oss.