Död sjukhuspersonal kan inte rädda liv

 I Sydsudan har sjukhus där Läkare utan gränser arbetar utsatts för tolv attacker sedan mars 2025. Bara under årets två första månader skedde tre nya angrepp. I Libanon dödades 110 sjukvårdare på 46 dagar. I Gaza och på västbanken har 560 humanitära hjälparbetare dödats de senaste tre åren. I Ukraina har fyra sjukhus där Läkare utan gränser arbetat förstörts. Totalt har över 2 800 vårdinrättningar skadats eller förstörts sedan den fullskaliga invasionen.

Krig kan verka laglösa. Men även krig har regler. Den internationella humanitära rätten, även kallad krigets lagar, fastslår vilka principer som ska gälla, även i krig. En av de mest centrala principerna är att sjukvård, sjukvårdspersonal och patienter ska fredas från attacker.

Under söndagen är det tio år sedan FN:s säkerhetsråd antog resolution 2286 som tydligt krävde att attackerna, och straffriheten för de som utför attackerna, måste upphöra. Sverige var ett av länderna som drev på för antagandet.

Ett decennium senare ekar löftet tomt. Attackerna mot vårdinrättningar, vårdpersonal och patienter har inte upphört, utan ökat explosionsartat. Förra året dödades fler än någonsin i sjukvårdsattacker.

Enligt världshälsoorganisationens övervakningssystem rapporterades 1 348 attacker mot sjukvården, vilket ledde till 1 981 dödsfall – en fördubbling jämfört med 2024. Och straffriheten för dem som attackerar människor som ska rädda liv är nästintill total.

Det är inte bara de som träffas av kulor eller begravs under rasmassor som mister livet när sjukvården attackeras. Det är barn som inte får vaccin. Gravida som dör under förlossningar. Människor med kroniska sjukdomar som inte har någonstans att vända sig.

Sjukvårdspersonal ska rädda liv. Men döda läkare, sjuksköterskor, ambulansförare, barnmorskor och undersköterskor kan inte rädda liv. Bombade sjukhus kan inte ta emot patienter. Plundrade kliniker kan inte ge vaccin. Ambulanser som beskjuts når inte fram till skadade.

När sjukvården slås ut försvinner den sista livlinan.

Vi har i åratal dokumenterat och synliggjort attackerna och dess konsekvenser. Förra året krävde vi, tillsammans med 71 761 svenskar, att Sveriges regering måste göra mer för att stoppa den fullständigt ohållbara utvecklingen och göra frågan om sjukvårdsattacker till en internationell prioritet.

Namninsamlingen ledde till ett möte med ministrarna Maria Malmer Stenergard (M) och Benjamin Dousa (M) där de intygade att de skulle lyssna och agera på våra krav. Men vad har faktiskt gjorts sedan dess? Våra kolleger fortsätter att dödas.

För att skydda våra kolleger och patienter och säkerställa att vård fortsatt ska kunna ges i konflikter räcker det inte med tomma löften. Vi kräver att:

Alla stater, inklusive Sverige, måste fullt ut respektera och implementera resolution 2286. Varje gång en attack sker är det ett brott mot internationell humanitär rätt och måste högljutt fördömas. Sverige har alla förutsättningar att ta ledningen och säkerställa att fråga prioriteras på såväl EU som FN-nivå. Fortsätter attackerna ignoreras bidrar man till att normalisera och i slutändan möjliggöra dem.

Varje attack måste systematiskt, opartiskt och grundligt utredas och mekanismerna för ansvarsutkrävande måste förbättras. Det politiska priset för attackerna måste bli högre.

Stater och andra parter i konflikter måste säkerställa sjukvårdens rätt till skydd i såväl militära doktriner, manualer och insatsregler. Alla förlorar när sjukvård slås ut.

Attackerna måste få ett slut. Död sjukvårdspersonal kan inte rädda liv.

Jon Gunnarsson Ruthman 

ordförande för Läkare utan gränser Sverige